När backlashen kom till byn.

I kristider går den autktoritära makten till attack mot feminismen. Helt i linje med denna vedertagna tes tar SvD in en debattartikel som inte är av denna värld. Detta är dagen då genus blev ett fult ord.

I kort kan ju sägas att Tanja Bergkvist djupt har missuppfattat genuspedagogikens syfte och metoder (hon anger inga belägg för sina grovt generealiserande anklagelser förutom "egen erfarenhet").

Bergkvist oförmåga att se kritiskt på sig själv som påverkansbar människa i sin föräldraroll är skrämmande. Det är dessutom ett synnerligen ont exempel på hur många tyvärr agerar ur den försvarsposition de själva placerar sig i så fort ett genus-relaterat ämne förs upp på bordet. En uppfattning om att vuxna människor kan påverka sina barn på icke-ideala sätt blir en personlig anklagelse som dessa föräldrar, likt författaren, inte kan hantera:
- Skulle någon annan veta bättre än jag hur jag ska uppfostra mina barn?! Vansinne! Jag har fött ett barn ergo är jag en barn-, barndoms- och barnpedagogisk expert.
Alternativt:
- Jag har varit med och avlat ett barn, ergo osv...

Författaren förfasas även över den strukturella idén att de högutbildade forskare i form av genusvetare som författaren går till strids emot eventuellt skulle besitta kunskaper som människor i gemen inte känner till. En åsikt som hade varit direkt löjeväckande och omöjlig att hävda om den t.ex. rört den naturvetenskapliga delen av akademin.

Bergkvist lyckas nudda vid två intressanta frågor. För det första: är skogen en könsneutral plats jämfört med en lekhall? Och är ett könsneutrum (som ofta automatiskt blir ett utvidgande av pojkarnas könsdiskurs) att föredra framför en (medveten) mix av de nuvarande båda ytterligheterna?

Men vad Bergkist är ute efter är omöjligen inte att få svar på eller en diskussion kring dessa frågor. Artikeln kan genom sitt språk och sin stil enbart ses som en grov och plump provokation. Tyvärr slutar inte eländet där utan fortsätter med SvD:s uppföljande "artikel" med övertydlig slagsida för Bergkvist påhopp.

Samantaget gör SvD:s lilla smaklösa "genuskupp" att det är svårt att få tankarna att vandra i någon annan än den misstänksamma. Baserat på form och innehåll i de två texterna blir det svårt att tro annat än att någon eller några på SvD nu gnuggar händerna över att "läsarna"/"vanligt folk" nu äntligen kan ses sätta sig upp mot de "genustalibaner", som Bergkvist benämner Sveriges genusvetare. Vidare att någon/några i SvD-huset känner en djup belåtenhet över att deras tidning är med i kampen mot den akademiska forskarkår som Berkvist ser önska "ställa allt till rätta i det samhälle som mänskligheten utvecklat under tusentals år på ett felaktigt sätt innan genusvetarna kom till vår undsättning." Eventuellt dricks det även punch.

Backlashen som feminismen nu genomgår blir sorgligt tydlig på SvD:s krispiga tidningblad. En liknande ogenerad attack hade inte varit möjlig för fem år sedan. Men nu. Anything f*****g goes tydligen.

Helgens julprojekt

har kakform. Eller snarare cookiesform. Detta är ett gamalt recept från Arla (och kan fortfarande hittas på deras websida från vilken bilden är lånad). Knaprigt med råsocker och havrygryn och syrlighet som balanserar upp från lingonen. Att inte snåla med lingon är f.ö. väsentligt här. Alla råvaror som kan bör såklart vara eko.

Lingoncookies

35 stora eller 50 små

200 g rumstempererat smör

3 dl råsocker

2 ägg

1/2 tsk salt

1 tsk vaniljsocker

3 dl havregryn

3 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

2-3 dl frysta lingon

Sätt ugnen på 200°.
Rör smör och socker poröst. Rör i ägg, salt, vaniljsocker och havregryn. Blanda mjöl och bakpulver och blanda ner i smeten. Forma till runda kulor och lägg dessa på plåtar med bakplåtspapper. Bra att tänka på här är att kakorna ökar rejält i storlek i ugnen så gör kulorna mindre än tänkt slutstorlek och lägg dem glest. Platta till och tryck i lingonen. Grädda i mitten av ugnen 10 – 12 min. Låt kakorna kallna ordentligt på papperet innan de lossas.

Glädje och den stora nyttan av gyllene fjättror.

Jag mår bra.
Innanför hosta och andra ytliga krusningar anas inga svarta skuggor
och ännu ett år har prydligt placerats i mappen,
av den vita rocken med den bortvända blicken men trygga handen.

Ja jösses.
En evighet sen den handen på en skakande axel.
En evighet sen promenaden på en glasskiva inleddes
på en osynlig väg lagd över en avgrund
höljd i dimmig ovisshet.
Där inget fanns
förutom beslutet att hålla blicken uppe
och fäst på andra sidan.

Icke-Vetskapen och Rädslan
kan verka nog så otäcka.
Som bestar med allt för stora tänder
och allt för vilda ögon.
Men bundna i tunna kedjor av spunnet guld,
(för tänjda kan de aldrig bli)
kan man snart närma sig dem
steg för steg,
med utsräckta händer som inte röjer sitt inre skälvande.
Tills de okända så småningom inte längre vill skada
och man till slut en dag
kan slå sig ner en stund,
så där ganska nära intill,
och vila.

(Bla bla bla. Jag är hur som helst strålande frisk i sjukdom och inte längre rädd för otyget. Inte speciellt ofta i alla fall. Och inte speciellt ofta är förbannat utmärkt.)

Byta roller eller bryta roller?

Läs Stina Zethraeus text i DN om (bristen på) känsliga pojkar i barnlitteraturen.

Starka flickor går idag rätt lätt att hitta i en bokhylla på ett bibliotek eller i en boklåda på förskolan. Men pojkar som går utanför de hårda, modiga, starka ramarna? Knappast. Du kan idag få en pojke att (om än i tveksam ton) gå med på idén att flickor kan spela fotboll lika bra som en kille. Men försök få en grupp 5-åriga pojkar att gå med på att pappa lika bra som mamma kan baka tårta till kalaset. Eller att det inte är något fel på pojkar som inte vill leka krig eller som är usla på brottningsgrepp. Nollställda ansikten är allt som oftast det som möter frågeställaren.

Barn lär av exempel. Enkelt. Så enda lösningen för att skapa ungar som inte för livet hämmas av blytunga tvångströjor av könstillhörighetstvång måste med nödvändighet vara en rik marinad av alla upptänkliga olika exempel!

Mer mjuka pojkar och mer starka flickor. Absolut mer av de som vill vara uttalat motsatta.

Men vad som ofta glöms är behovet av exempel på individer (som Pija Lindenbaums grymma Gittan) som inte vill vara något alls, utan mest sig själv. Att lyckas sätta barnbokskaraktärers kön i andra hand kräver en klok och medveten författare . Men vad som krävs är fler böcker om individer som inte är "pojke" eller "flicka" utan bara nyfikna, fega, ensamma, orädda, svartsjuka eller nervösa - de där känslorna som alla små och stora människor känner, oavsett färgen på mössan som BB gav dem.

(Update 19/12: Jag har redigerat texten språkligt)

Le Clézio for dummies

k

k

Fin dag.

Stadsflanering med fina bibliotekarieflickor gjorde idag gott för bloggerska som vid det här laget är så innerligt trött på att vara sjuk. Hur hade Borås varit utan de grymma personer som jag träffat där? Slås om och om igen av den enorma skärpa, klokhet och själaglans som bor i dessa fantastiska kvinnfolk.

Och nu fattas bara ett par klappar i min säck - glad blir jag av att se dem ligga där och vänta på papper, snören, ettiketter och sedan (förhoppningsvis) sin glada mottagare.

Nu ska jag hasta för att träffa mor vid tåg!

Margaretha Krook och Lars Ekborg förgyller dagen!

(Tyvärr är det bara ljud)

Idag.

ligger karin amanda hemma och hostar och hostar, tittar på svartvita filmer och lyssnar på julmusik.

God advent önskas från litet kök på den stora ön.

k

Adventstid

Nysåpade golv och ljus i fina stakar.
Amaryllisklockor som stilla öppnar sig.
Lingonris i vaser och skänkta lussekatter i frysen.
All vardagsbråte gömd i den största garderoben.

Nu börjar det sjunka in att det är något på gång.

Tidigare år har julen liksom smugit sig på bakifrån och när jag vänt mig om den 23:e är den bara där och jag är inte på något sätt beredd. Julhelgen går sen åt till att komma ikapp och sen när jag sedan är hjälpligt harmonisk med någon sorts form av stjärnglans i ögonen är det hela tyvärr snart sorgligt och obönhörligen förbi.

I år vill jag vara beredd. Se stunder och ögonblick. Bredvid mig står ett soffbord med spår kvar efter en skön adventsfika. Och jag är glad att jag och andra tog tid som egentligen inte riktigt fanns.
Den gruvliga eländesförkylningen har haft en poäng. Ok, jag ska lyssna.

Jag är svag för juleljus. Svag för drömmarna om lite ljus i inre och yttre för att bekämpa regn, mörker och håglösheter. En idé om hopp och frid för en stund, oavsett bärarens utgångsläge. Men det mörka utanför fönstret sänker sig över Svrige och förutsättningarna för julefrid blir allt svårare för allt fler och mina kronor i en soldats gryta känns futtiga.

Slammret av mynt i grytan är en brasklapp. Det kluvna känslan när jag tänder ljus i fönstret mot mörkret utanför en oundviklighet. Jag letar ständigt i mitt inre efter brännpunkten mellan förhoppningar, föresatser och förmåga.

En blå hyacint pryder mitt soffbord. Smaken av varm glögg värmer en sönderhostad hals. Och det bittra blandas med det ljuva i en papparkaka.

Upplysning till tjugofyra.

Årets bästa julkalender återfinnes förresten här

Med skrällhostan som sällskap.

Snuvan har gjort min näsa sårig
huvudet matt och tankarna vadderade.
Ont i öronen gör det också.

Och jag surar öven en fin adventsljusstake som inte kan hämtas förrän imorgon
när jag ( i min då-och-då oförmåga att vänta på saker och ting) ville se den lysa redan igår
på fina julduken på köksbordet.

Som motgift mot eländet stannar jag i de randiga lågkalsongerna idag.
Äter lussekatter och dricker grönt te.
Tar en sväng till biblioteket strax
för ekonomiska botgöranden och påfyllning
av högen bedvid sköna soffan
där jag tänker ligga alldeles stilla.

Tillägg:

Men vad jag längtar efter att bli klar!
Jag vill vara den där färdiga jag ska bli redan nu:
med Kandidat och Master i ryggen:
kompetent, full av vilja, energi och tankar.
Randiga strumpor från Gudrun Sjödén i skorna
- men hermanssonska läderbrallor i sinnet.

Det är för tyst på biblioteken.

Ok. Lite allvar en stund.

Idag går boklånen ner på de svenska folkbiblioteken. I budgetar över hela landet får biblioteken mindre pengar. Igen. Nedskärningar i personal kolliderar med låntagarnas (önskemål om längre öppettider och större flexibiltet. Vad som tidigare bara var viskningar om privatiseringar och entreprenörskap är nu smått spastiska men högljudda utspel.

MEN

91 procent av svenskarna anser att allmänna bibliotek är viktiga för att samhället ska fungera.

Drygt 70 % av alla svenskar skulle betala mer i kommunalskatt om pengarna går till bibliotek.

Endast 2 % av befolkningen tycker att biblioteken borde få minskade resurser, dvs 98 % håller inte med om den reella bibliotekspolitik som de flesta kommuner idag driver.

Så vad är problemet?

Jo, problemet är att att stödet biblioteken har från allmänheten är ett tyst, passivt stöd. Vi lever i en värld där det blir allt svårare att samla människor kring frågor som är mer immateriella än bensinpriser och fastighetsskatter. Livspussel, lördagsturen till Mediamarkt och ett allt mer ökat tryck på den enskilde samhällsmedborgarens tid och energi gör att orken till engagemang uppenbarligen tar slut vid den ifyllda enkätens sista rad.

Det är notoriskt svårt att ens få biblioteksbesökare att på plats fylla i en kort utvärdering av sitt eget bibliotek. Hur ska man då, ens i sina vildaste drömmar, kunna förvänta sig att de spontant ska tåga till Rosenbad i samlad trupp med neddragningsstatistik, lånekort och högafflar i högsta hugg?

Tystnaden från sektorn själv är ljummet bedövande. Och där har vi det stora problemet. För medan bibliotekariechefer och deras anställda landet runt sliter för sin verksamhet och kämpar mot kommunstyrelsernas rödpennor, så lyser de öppna och engagerande nationella diskussionerna med sin frånvaro. I publikationerna och forumen för de redan invigna och införstådda lobbas bollarna fram och tillbaka (jag förmår inte bli exalterad av denna ofta oändligt repetitativa ping pong-match). Christer Hermansson är ett undantag. Hans retoriska strategier och hans val att göra de större dagstidningarna och pocketbokhyllorna till sin arena är förmodligen det närmaste ett förfolkligande av biblioteksdebatten som vi har idag.

Christer Hermansson är bibliotekarie i Strängnäs. Och vem ska värna om bibliotekens väl om inte bibliotekarierna?

Jag kliver snart ut i en yrkesgrupp som präglas av att den har ett synnerligen högt kulturellt och utbildningsmässigt kapital samtidigt som att den är stadigt förankrad i den konkreta verksamheten. Dessa människor borde både kunna hävda sig i nationellt debatt och kunna förmå engagera sitt närsamhälle.

Debattsidor i de stora dagstidningarna är viktiga. Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att skapa ett opinionsbildande ute i kommunerna. Sveriges chockerande brist på nationell samordning av bibliotekspolitik en innebär att det verkliga arbetet måste ske på det lokala planet. Den politiska makten i Sverige utgår från dess folk, från väljarna i varje kommun. Det är dessa som måste nås. Där bibliotekens öden bestäms, där måste bibliotekarierna ta plats, beväpnade med fakta, engagemang och strategier.

Biblioteket och de som arbetar i, driver, brinner för och värnar om dessa måste våga.

Våga kliva ut från referensdiskar och utlåningdiskar.
Våga ta plats i den omvärld som avgör deras öde.
Våga sätta ljuset på sig själva och sin verksamhet.
Våga peka på nödvändigheten och på utmärktheten.
Våga uppröra och våga ta i.
Våga vara obekväma.
Våga höras, och våga synas.
Våga föra ett jävla liv.
Våga bära läderbyxor?

Synligt engagemang engagerar. Och engagemanget finns där.
Men tyvärr riktas den idag ofta fel; in i en knuten näve i en byxficka.

Bibliotek innebär gratis tillgång till all upptänklig information som vårt samhälle sammanfogas av. Det betyder barnteater och sagostunder. Det betyder möten mellan människor. Och det betyder kanske framför allt den demokratiskt bestämda gratis tillgången till det skrivna ordet och läsningen - det vill säga till den grund som vår kultur och vår tillvaro står på.

Visst, biblioteket behöver kärlek. Library Lovers-kampanjen har en funktion. Men rosa försäkranden om allmän välvilja hjälper inte mot nedskärningar och nedläggningar. Det kan däremot bibliotekarier i uppror göra.

Fina flingor och vita små troll

Vad är det med den första snön som är så djupt rotat längst inuti oss?

Innan det blir rutin, irriterande, obekvämt

och slasket till slut i januari lägger sig

som en bedrövligt blöt filt över ens sinne,

blir man en stund som ett barn igen.

Full av förundran och förväntan

med stora ögon och lätt själ.

Så ge mig drivor av mjuk vithet,

som gör den gråa staden vacker.

Jag längtar efter gnistrandet under gatlampor

knarrande skoljud

på oskottade trottoarer,

isstjärnor på fönsterrutor

och kalla flingor på tungan.

Fast idag gör halsen ont och fötterna verkar aldrig vilja bli varma.
Och lite ynkligt har det allt känts.

Men jag har suttit i pyjamas mednäsan precis ovanför täcket och druckit kopp efter kopp med te med en stor fin bok med Mumin-serierna som sällskap. Så så illa har det inte varit. Och snön är onekligen vit och vacker inifrån också.

h

(Klicka på bilden för att förstora)

Bristen på tid och behovt av densamma.

Tiden är lika flyktig och illusiv
som dagsljuset utanför fönstret
och jag förstår inte
hur andra hinner, orkar, kan
allt det där de uppenbarligen hinner, orkar, kan.

Jag vill bara skärma av ett slag,
inte så länge, en kort stund går så bra
jag är inte omöjlig.

Och finna ett fragment av tid
som inte är fastkedjat vid alla de andra
i en att-göra lista
på ett block av tristaste returpapper.

Supercalifragilisticexpialidocious

Fördelen med att läsa till bibliotekarie är att det finns en finfin klyschig identitet att sjunka ner i och låta sig omfamnas av. Synnerligen praktiskt vid tillfällen. Här behövs inga ursäktanden vilka kulturtantsannoterade tilltag man än tar sig för.

Som det här till exempel:

Så imorgon är det därför dags för fina klänningar, rosor på kinderna och trotsande av csn-budgetar för fyra bibliotekarieflickor ute på födelsedagsfirande!

Bilden är GöteborgsOperan.

För vag oro i den Höga Nord.

And then I see a darkness.

Tröttheten börjar smyga sig på
och jag vill inte så mycket alls.
Men ett litet kort i plast för yoga och pilates
för själen (och för annat också)
gör förhoppingsvis susen.
Fina E ska få sällskap
på simbanor och pilatespass
och min rygg ska bli starkare
och min ork mer.

Bloggerskan jonglerar mycket just nu
inte mer än andra
kan tänkas
men lite mycket för mig.

Jag är en duktig flicka som
minns små detaljer, ser stora drag
läser sin litteratur,
sällan ger ett nej,
skriver sina texter,
tar sig frivilligt an nytt och mer,
passar andras barn,
hinner med,
kommenderar i stt hus,
med alla andras bästa ofta först

och liten trött tagg i själen.

Och det helt enkelt förbannat svårt att inte vara sådan.

Frid behövs en stund då och då i virveln av stunder.
Varm choklad, soffa och filt, tv utan mening, böcker i knät som inte egentligen behöver läsas, tända ljus, mat lagad av någon annan, bara mannagrynsgröt till middag, sällskapsspel och vin i raggsockor, lagom långa promenader till bassäng eller yogamatta, pannpussar, frukt- och nötmix i stora byttor och varma fingervantar på kalla mornar.

Nu och det som kommer sen.

Stängt min dörr från en lång dag och en lång vecka,
som inte ens är slut.
I ryggen barnbärarvärk
huvudet lätt bedövad.

Men ön är närmare att jobba på,
första dagen gick fort
och vid lunchtid ett erbjudande ett sexmånaders-vikariat
(vilket säger mer om personalsituationer än om mig).

Fast ett nej-tack-men-tack fick det bli
för i januari är det dags för mig att
återigen gå upp innan gryningen har vaknat
införskaffa välgörande kaffe i pappmugg
och ta tåget som vid Hindås har kommit exakt havvägs
mellan nutid och framtid.

Glad är jag då för tågsällskap
och tankesällskap
av trevliga, klipska flickor
som gör resan både dit och där värt allt besvär!

Au lundi trés triste.

En litens stora hemkomst.

Lilla syster kom hem,
i en strindbergskt virvelvindig entré.
Övertrött, hostig pladdrig och less på den stora världen,
efter vad vi häpna själar förstod,
som gjorde utryckning till flygplats
(tack du fine som inte druckit söndags-öl)
för hemforslande av liten syster och stor väska
till fattningsförlorande mor och far.

Väldigt trevligt att ha dig här igen liten
som verkar ha blivit lite större.

Vinsten av att gräva där man står.

När jag egentligen

borde skriva väldigt viktiga oviktigheter som någon annan vill ha - inte för att de specifikt vill läsa dem, men som bevis, för att ingen ordning skulle kunna råda om jag inte lydigt präntar ner dem - då läser jag istället Eavan Boland.

This Moment
A neighbourhood.
At dusk.

Things are getting ready
to happen
out of sight.

Stars and moths.
And rinds slanting around fruit.

But not yet.

One tree is black.
One window is yellow as butter.

A woman leans down to catch a child
who has run into her arms
this moment.

Stars rise.
Moths flutter.
Apples sweeten in the dark.

Tankar under fin fransk mössa.

I solstrålande blir luften lättare
och världen lite mindre tung på axeln.
Jag andas kyla på lätta steg i gnistande vithet.

Nyss ett besök av en annan makt. Ville åt någon nära, viktig. Ombett, oönskat, ovälkommet.

Fast bara en helt kort ögonblick.
Tillvarons ordning blev återställd ens innan någon ens hann se sig om, undra, sakna den.
Så i solstrålandet känns lätthet. Och i det frusna gnistrar tillförsikt.

Men kylan i luften ute idag är inget mot kylan i själen när jag trodde.

Om man nu inte vill plugga en solig höstig dag utan istället dansa lite så där.

Första dagen i en månad.

Solsken!

Och ute var marken frostig när jag vaknade.

Snart ska det köpas ljus i mängder

att ha när morgonen inte längre är det minsta ljus av sig själv,

trots våra fåfänga trix med klockor.

f

Idag ska jag läsa.

Finfina böcker jag glömt lite grann, helt eller inte ett dugg.

Just nu går jag fortfarande som fångad av Janne min vän av Peter Pohl, dagar efter att jag stängt igen den.

f

Så jag läser om skuggor, stenbänkar, spelkort och mysterier.

Fattar vilket priviligium det är att få växa upp i sällskap av idéer

som lever ibland tryckta tecken på tunna pappersark.

Och vilken rättighet det borde vara.

f

Och hur märkligt mycket av en vuxen människa som kan hittas mellan pärmarna i en bok som de läst för länge sedan och sen glömt bort.

Elsewhere

Jag ar i en regnig stad pa en regnig o utan a:n a:n och o:n.
Och trivs sa fint sa fint.
Blir synnerligen val ompysslad
av valdigt vackra manniskor.

Men langtar trots allt hem lite.
Och det ar lite trevligt ocksa.

Balansräkenskaper.

Hitta hem.
Eller i alla fall finna rätt i ett vägskäl
och vara på väg.

Tillbaka hem till någonstans
och någonting som fanns,
men som gömde sig en stund.
Men också till något nytt som sen visade sig
vara hemma.

Och tryggheten och tillförliten
och självklarheten är alldeles sammetslen.

Efter fem tystnader och lite levande.

Känner jag för att titta ut.

Hösten är i år inte som alla andra år.
Kalla vindar, kalla mot kinden,
känns varma mot mitt sinne,
fallande löv faller mjukt
och jag vilar i det framsmygande mörkret.

Fast just nu sitter jag med en inlämninguppgift,
skapad ur närmast moderligt välmening och omtanke,
för ängsliga små själar
med ett resultat som är fullständigt förlamande i sin mjukhet.
Nej tack, ge mig snustorrhet. Stramhet.
För det verkar som att just det gamla, torra, knastrande
är det som väcker min kreativitet till liv.

Och mina ord vill ändå inte fastna på skärmen
utan vill istället bryta sig ut för att forma förväntanfulla tankar om en ön
och staden
byggd på urindustrins skelett,
fylld med fulhet, liv,
och kärlek.

Bra soundtrack till kvällens trista plugg.

När något går på semester innan resten.

Ingen text vill fastna på skärmen
inga tankar vill bli tänkta.
Att skjuta upp saker är som känt sällan en bra idé.
Kan inte navigera bland dimmiga tankevågor,
funderingarna är sega och tröga i rörelserna.
Ingen styrsel ingen struktur.
Mina skrivkramper är dagdjur
så det är bara att fortsätta vänta på
att himlen ska bli lite mörkare
så analysförmågor
och formuleringar
ska våga sig fram
och ge sig till känna.

Tur att andra saker är bättre då.
Tur att fem pojkar spelade som gudar igår
och fick mig att dansa till spårvagnen i morse
till minnesmelodierna i huvudet!
Tur att om inte väldigt länge nu så får jag bara vara!
Och tur att lika snart får jag sätta mig på ett tåg
och resa till fina vänner!

Nyheter.

Det okända jag bär runt på
är inte nåt
som alltid finns i tanken.
Ibland kan det tyckas anas
i en fot eller ett finger
men utan bestämdhet
eller beständig form.

Skuggor utan kontur
kan vara de otäckaste.
Men nyss, så nyss, ett par ord
som betvingade skuggorna
om så alla fall i nuet.
Från en vit rock solgula ord
med smak av flädersaft
och med skira bandkanter av ljus.

Så det okända fortsätter vara konturlöst
men inte längre lika otäckt
och förhoppningvis aldrig med beständig form.
Mer kan man inte få.

Hämtat här där det också finns mer!

Soundtrack till en solig lite snörvlig dag.

Monica Zetterlund och Bill Evans Trio "Debby's Waltz" med otroligt fin svensk text av Beppe Wolgers.

Söndag.

Sjuk. Självömkande. Sänglokaliserad.
Stort sett långt efter i pluggandet.
Skeptisk till den egna rösten på band.
Stolt över att jag nu har lyssnat igenom eländet.

Elegans från (ung) vänster.

Så här ska det göras. Här är upptakten till inlägget, som handlar om en tv-debatt i veckan där Ung Vänsters Ida Gabrielsson sopar banan med muf:aren Niklas Wykman angående orsakerna till det faktum att kvinnor fdag fortfarande tjänar mindre än män. Wykman svamlar om det kvinnliga självförtroendet, moderat-inititerade folkrörelser (den tankefiguren är väl f.ö. något nytt ,om man inte räknar individualism och konsumism som folkrörelser då) och andra fullständiga absurditeter. Trams naturligtvis. Gabrielssons knorr är ljuvlig.

Mme B. och Jag.

Jag är helt fast.
Den var bra första gången. Men attans vad bra den är nu. Helt utan lämplig och rimlig avskärmning leds jag med, lider jag med, blir jag förbannad på och känner passion tillsammans med Emma Bovary just nu.
Hoppar inte ens över naturbeskrivningarna. Och det hör inte till vanligheterna.

Reasons to be cheerful.

En oväntad
galet fin bro-öppning
och en cykeltur genom en bit stad
jag inte kände innan
gör att idag blev en stålande dag!

Dessutom är de nysåpade golvet
ljuvligt mjukt under bara fötter!

Jag ger er härmed

den magiske Liam Frost. Vårda detta förtroende med ömhet och omsorg.

Endast privata utbildningsföretag svensk lärare har.

Appropå debatten om privata företag i utbildningssektorn! Notera förslagsvis först vilket skolämne som tjänsten gäller och ta sen en liten titt på grammatiken i annonsen.

Grönt och rött.

Den här artikeln var ju lite jobbig läsning. Tre unga ideologiblinda partiföreträdare för miljöpartiet driver på DN Debatt tesen att vänstern står för allt för mycket som Mp inte kan eller bör står för. Deras slutsats blir, på ett rätt förvirrat sätt, att deras parti bör hålla sig på mils avstånd från kommunisttokarna och istället enbart samarbeta med de hygglo socialdemokraterna.

Synd bara att artikelförfattarna i sin hetsiga poängjaksförsök verkar ha missat att deras utvalda lekkompisar de facto håller med de föraktade röda kamraterna i det flesta av debattartikelns sakexempel.

Men, ingen oro. Birger Schlaugh använder strax sin florett och slägga och visar var det politiska skåpet ska stå.

Fina toner till fint väder!

First Floor Power, "Happy Endings". Tack B. för introduktionen!

Förvirring och trevligheter.

Sen valborg flyter tillvaro fullständigt. Bristen på föreläsningar skapar en inte helt disciplinerad vardag. Vilken dag? Vilken tid? Vilka saker att göra? Vem vet? Ser nästan fram emot att det ska bli lite kallare så att det dekadenta filt-i-trädgård-eller-park-tillvaron får en välbehövlig ände!

Har gett mig på litteraturlistan från min litt.vet. A-kurs igen. Hastade lite igenom böckerna då och har slagit mina lovar runt böckerna i bokhyllan ett tag. Hade egentligen tänkt göra det till ett sommarprojekt, men när nu vädret uppenbarligen tror sig vara sommarväder och inte vårväder får väl jag anpassa mig. Så nu har jag näsan i Madame Bovary (fuskar lite med tidslinjerna så här på egen hand - grekerna får vänta).

Det andra jag slår lovarna kring är byttan med surdeg i kylen införskaffad på A-K:s grymma bageri! Mitt förra (och hittills enda) försök slog ju så sisådär väl ut , så mina känslor gentemot den grå bubbliga massan i min kyl är en blandning av barnslig förtjusning, djup respekt och småskraj allienation. Men idag (och i ett par dagar framåt) är det den och jag. Men först ska det fejas och traskas neråt till gangsterland med en kasse kläder till Myrorna. Och luktas på nån blomma på vägen!

Just det. Samma. Fast, ja, typ inte då.

En omgång genus så här som tidig början på dagen. Kvinnlig hysterika och manlig gigant á la 2008.

Fjärde dagen på våren.

Luften smakar som en jordgubbspaj och jag
jag har tappat greppet om tid och rum
och antalet glas vin konsumerade
och trevliga samtal samtalade.

Sen sista tentan i tisdags har jag hunnit med en massa saker och garanterat ingen av den leder till några csn-poäng! Men dock till en skönt belåten känsla i magen och en stor förnöjdhet med livet i allmänhet. Idén om att behöva konstruera ihop och leva i nån sorts vardag från och med imorgon känns galet främmande.

Vill fortsätta att inte ha en aning om vilken dag det är, om var, när och hur någonting ska ske - om det nu alls ska ske - utan vara helt och fulla belåten med att veta att det finnns en flaska vitt eller rosé i kylen (hurra för infirandet av rosésäsongsstarten i fredags förresten!) och att det finns trevliga människor att dela den med.

New York Blueberry Cheesecake

(bild från recept.nu)

Så, by popular demand, här kommer receptet på ren och skär lycka till 8-10 personer! Av grymma Leila Lindholm naturligtvis och från "den där" boken som gärna får spontanleverera sig själv till min brevlåda...

Ingredienser (ekologiska sådana mina vänner...)

300 g digestivekex

150 g osaltat smör

1 dl strösocker

1 dl majsstärkelse

2 tsk vaniljsocker

600 g Philadephiaost

2.5 dl Kesella 10%

3 st ägg

1 dl vispgrädde

200 g bra vit choklad (funkar fint även med citron/limesmak)

1,5 dl frysta blåbär

f

Gör så här
Sätt ugnen på 175 grader.

Krossa kexen fint i en mixer och blanda smulorna med smält smör. Tryck ut kexblandningen till en botten i en teflonform med löstagbar kant, 24 centimeter i diameter. Förgrädda bottnen i mitten av ugnen i cirka 10 minuter och låt svalna.

Vispa Philadelphiaost och Kesella krämigt i en skål. Blanda i strösocker, majsstärkelse och vaniljsocker. Rör i ett ägg i taget och sist vispgrädde.

Bryt chokladen i bitar, smält den i ett vattenbad (i en skål över kokande vatten) och blanda ner chokladen i smeten. Häll smeten över kexbottnen och strö över blåbär. Grädda kakan i mitten av ugnen i cirka 40 minuter. Täck den med aluminiumfolie när den blivit gyllenbrun, så att den inte blir för mörk. Stäng av ugnen och låt kakan stå kvar i eftervärmen i cirka 30 minuter.

v
Jo, och nästa gång blir det den här galna färgexplosionen.

Fåglar och livsglädje.

Förresten: det sitter en stare sitter på en nyutslagen gren i min trädgård och putsar sina fjädrar och jag, Louis & Ella är fyllda av sockerdricksbubbligt storbands-tonsatt vårrus!

Betydelsen av luft.

För ett tag sen hamnade jag i en (rätt hetsig) diskussion om bloggande och bloggare som fick syret att gå ur det här projektet. Har sen dess funderat mycket och länge på mina personliga motiv, syften och idéer runt att sätta fingrar till tangenter här.

Den stora skilladen mellan att skriva för sig själv och att forma ord för andra att läsa har blivit väldigt tydlig för mig och jag är fortfarande inte säker på vilket av de som är det primära syftet här. Alla ord om sig själv som blottas för andras ögon blir oundvikligen en livshistoria och ett (delvis o-)medvetet format "jag" som läggs ut för beskådan. Det finns också en motsägelse mellan att inte ha som syfte det faktum att att andra läser, tolkar och bedömmer de skrivna orden, men att medvetet ha valt ett medium där det sker och där man därför naturligtvis önskar få med beröm godkänt.

Jag har fortfarande inte löst de här knutarna och hade nog lämnat det hela som det nu ligger. Men ett par samtal nyligen har på ett oväntat (och väldigt trevligt!) sätt blåst in lite ny frisk luft.

Så vi fortsätter lite till och ser vad som händer. Om bloggerskan sen drabbas av allt för stor panik av funderingarna kring narcissism, individualism och annat otyg så har hon i alla fall fått träna formuleringsförmågan lite till innnan.

Det här är vad jag somnar till ikväll. Med ett leende på läpparna.

Vi tar en Jan Stenmark till tycker jag.

(Lånad från Aftonbladets kultursidor)

Hybris och vad det leder till.

Var tillbaka på yogan igår (eller ja, tekniskt sett BodyBalance, men i stort same shit). Har inte direkt varit en regelbunden besökare och det var ett tag sen sist. Men jag tog mig igenom en intensiv, plågsam, kul och avslappnande timme och gick därifrån fylld av energi. Var faktiskt rätt självbelåten över att att på olika sätt ha lyckats vrida mig själv ett antal vav runt min egen axel.

Idag går jag runt som ringaren i Notre Dame. Alla försök att räta på ryggen slutar i plågor. Aj aj aj. Alla aktiviteter sker sålunda i lätt framåtlutande ställning idag. Tackar mig själv för att jag inte har bytt ut de låga 40-tals köksbänkarna och för att det finns mat i kylen så jag slipper lämna lägenheten.

Blir mycket horisontalläge för att kurera mig innan trevlig middag med bonusfamiljen senare ikväll.

Dagens Jan

Sjuk.

Grönt Yoggi-te, apelsinjuice och fina moln-påslakan är vad som får mig genom dagarna. Tenta imorgon. Inte så lämpligt. Borde läsa om kontrollerat vokabulär, indexeringstermer och tesaurier. Men orkar mest bara ligga och titta på de tre skatorna som försöker jaga livet ur varandra på grannens tak.

Stackars mig. Stackars, stackars mig.

Om försäljningen av OMX.

Läs! Skulle ge min högra hand för den killens språk och analysförmåga. Så jäkla elegant han bygger sin text och sitt resonemnag. Så enkelt han får det att verka! Njuter, gnisslar lite tänder och återgår sen till att fortsätta läsningen av min oavslutade c-uppsats.

Snart blir det bio! "I'm not there ". Har en vag känsla av att jag inte kommer begripa hälften. Tur att jag har ett äkta Dylan-freak som sällskap!

Dagens låt. Jag vill le, låta tårarna rinna och känna tilräckligheten i vätan på kinden.

Idag är ingen dag.

Barnen på jobbet kallar det för spökvatten.
Ett par droppar mjölk i vattnet,
som fyller glaset med en tunn, blek vit slöja.
Idag var en spökvatten-dag.
Hela världen och hela mitt inre är överfyllda,
nedhållna, invirade i det bleka, tunna, vita.
Inget sätt att värja sig.
Så jag vill bara låta det ta över,
sitta i min fåtölj,
stirra ut.
Vara ledsen, icke-konstruktiv, inaktiv.
Känna mig omöjlig,
småaktig,
oresonlig,
sorgsen.

Le Ballon Rouge

Trailer för den franska filmen jag såg i fredags på filmfestivalen. Med en grymt bra Juliette Binouche (som jag aldrig har gillat innan - trevlig överraskning!) och regiserad av taiwanesiske regisören Hsiao-hsien Hou. Helt bedårande sång av Camille (Nouvelle Vougue) också!

Mat för gudar från Guds land.

Igår var jag för första gången på Silvis, en liten palestinsk restaurang på en tvärgata nära Järntorget. Gott gott gott!

Pajer med arabisk ost, filorullar, halloumi, avokadosallad, arabiskt bröd, kardemummakaffe, falafel, tsatziki, stark tomatsallad från gaza, fåroströra med peperoni.

Stor lycka kommer på många små fat!

Lätt som en fjäder.

Tenta är avklarad, Anna är här från Köpenhamn, jag hade en mycket trevlig kväll igår och ser fram emot en lika skoj ikväll idag.
Jag njuter av varje minut just nu!

Mrs Dalloway said that she would buy the flowers herself.

Till och med den 8:e februari kan man lyssna på Radioteaterns
uppsättning av Virginia Woolf's magiska Mrs Dalloway här.
Missa inte!

Så må då grannarna bäva. Men idag är det jag Dylan och Clapton som städar ihop.

Lycka för 99 kronor

Tre fina matlådor följde med mig hem för Claes Olsson. Röd, rosa och mörkgrön! Nu känns tanken på att laga matlåde-mat mycket mer lockande. För hur tråkig linsröran än är blir den lite roligare när den serveras i en röd låda!

Bildning vs Kompetens?

Som vanligt är han stringent klok och välformulerad. Och, som oftast, så har Sven-Eric Liedman även här rätt i sitt resonemang om det nya kunskapsbegreppet, där politiska vaga visioner om nyckelkompetenser ersätter bildningen som utbildningssideal.

Inte en av Liedmans alla bästa texter i och för sig. Men som vanligt får hans språk och intellekt mig att rysa lite av ren och skär njutning.

Biljetterna är köpta! Tjoho!

Duktig flicka.

Så mycket tid för att känna in, läsa av, förutse och ta ansvar för andras behov.
Genuina. Förväntade. Outtalade. Förutsatta.

För mycket tid.

Time-out

På en slätt någon annanstans.
Bland vänner.
Med mat, vin, kloka ord.
Förutsättningslöst och kravlöst.

Känner mig harmonisk.
Och inte främmande för en svängom på lokal.

Inga vilopauser just nu.

Just nu är jag som ett rö.
Minsta bris böjer mig i sin riktning.
Livet rör sig så fort
skiftar ständigt skepnad
och jag förs fram igenom det
utan att kunna bestämma riktning eller mål
för rörelsen.

Glädje och ledsamhet avlöser varandra
i mitt inre med så snabba kast
att jag inte hinner förutse dem
förbereda mig för dem
se klart genom dem
eller riktigt återhämta mig från dem.

Igår var en jobbig kväll
som med hjälp av en underbar vän
till slut var förbi och ersatt av en morgondag.

Men så snabbt det kan vända!
Som om nån slagit upp ett fönster
på vid gavel
svepte glada känslor in i mig igen
som en välbehövd vårbris.

Kursen började igen
och katalogisering visade sig vara ett logiskt mysterium
som jag inte kan vänta på att få utforska och bemästra.
(Hur nördigt detta än kan låta)
Jag är för övrigt så oändligt glad
att få gå igenom den här utbildningen
tillsammans med människor
vars närvaro fyller luften
med sin styrka, glädje och vänlighet.

Ikväll är jag glad.

När orken tar slut.

Varför är det rätta alltför ofta det svåra?
Sopsortering så tråkigt.
Blötläggning av bönor så långsamt.
Få lampor tända lite deprimerande.
Ansträngningen att ta sig Lundbybadet så full av motstånd.

Att vara den man vill vara kan ibland verka så gräsligt omöjligt.
Stark.
Empatisk.
Jämställd.
Miljömedveten.
Kreativ.
Hoppfull.
Engagerad.
Stoisk.
Övertygad.
Förlåtande.
Förstående.

Det här kan jag skriva under på.

I alla mina relationer, vare sig de är av vänskaps- eller kärlekskaraktär, vill jag försöka leva efter detta:

1. Lita på människors välvilja
2. Begär inte lidande som bevis för kärleken
3. Lita på människors kommunikationsvilja
4. Ge inte för att få

Även om jag inte kan ta till mig alla aspekter av detta eller vill praktisera innebörden i dess mest drastiska konkreta form finns det sannerligen en hel del vettiga och befriande poänger i det.

(Nu vet jag att vissa av er som läser detta ler lite och medan vissa blir mer eller mindre bekymmrade. Men behåll ni lugnet alltihop.)

Individuell prioritering eller medborgerlig rättighet?

Det här är riktigt bra skrivet. Om något som är väldigt väldigt viktigt.
Kultur (här i skepnaden av alla de med skattemedel införskaffade skatter - kärl som i sig bär vårt förflutna - som finns på de svenska museerna) får aldrig bara vara en ekonomisk lyxvara, något man genom ett ekonomiskt val förväntas unna sig. Kultur får aldrig vara en relik, värd attt vårda men inte viktig att förmedla. Kulturpolitik får aldrig ha konserverandet men inte folkupplysningen som sitt syfte. Då är vi riktigt illa ute.

En angenäm skuldreglering.

Jag har en hög med böcker,
idag betydligt större än för ett halvår sedan,
som tålmodigt har väntat på min uppmärksamhet.
De har stått ut med att bli nedprioriterade,
till samma kastlöshet som pappersåtervinningen eller den o-fållade köksgardinen.
Undanskuffade av sina pompösa litterära kusiner med prefixet kurs-.
Åsidosatta till förmån för sin ägarinnas sociala umgänge.
Utkonkurrerade av sömnen
eller, skam, av det banala tv-bruset.

Men ikväll är det deras tur.
Tillsammans med en oförskämt dyr ekologisk chablis.

Tom Petty är också inbjuden,
efter inspiration från dessa sköna töser

Storm i ett vattenglas eller Litet uppror på en blåsig dag

I stormvindarna idag äger en revolution rum,
lite så där på sidan om.
Det subtila envåldet
från rosa-beige plast
som så länge har regerat på mitt köksgolv,
står äntligen inför det sedan länge sjudande upproret.
Ikea är målet
denna blåsiga dag.

Revolutionen i mitt kök förs genom ränder.
Friheten vinns genom färg.

Gråväder 2

Jag tog de här korten första veckan i maj förra året.
Tre månader kvar tills världen ska se ut på samma sätt igen.
Känner mig just nu inte helt övertygad om att det alls är möjligt .

Jag måste

bara dela med mig av denna fantastiska poet, så skamligt förbisedd i Sverige, som jag gång efter gång återkommer till.

Eavan Boland föddes i Dublin 1944. Hennes far var diplomat och hennes mor en uppmärksammad post-expressionistisk konstnär. Som 6-åring, flyttade familjen från Irland till London, där Boland för första gången kom i kontakt med anti-irländska strömmningar. Hennes reaktion på och bearbetande av dessa attityder innebar en förstärkt identifikation med hennes irländska ursprung.

Boland återvände senare till Dublin och tog 1966 sin BA vid Trinity College. Vid det laget hade hon redan hunnit publicera sina första dikter. Sedan dess har hon haft ett antal lärartjänster vid ett antal universitet på Irland och senare även i USA och har publicerat både poesi, böcker och artiklar. Boland gifte sig 1966 och har två barn. Sina erfarenheter som en mor och hustru influerade har hon gjort till en central del i sitt skrivande där hennes fokus är att lyfta fram och uppmärksamma det vackra och viktiga i den vanliga människans liv och då framför allt villkoren och tillvaron för de medellösa och för kvinnor.

It's A Woman's World - Eavan Bolan
Our way of life
has hardly changed
since the first weel
whetted a knife.

Maybe flame
burns more greedily
and wheels are steadier
but we're still the same

who milestones
our lives
with oversights -
living by the lights

of the loaf left
by the cash register
the washing powder
paid for and wrapped

the wash left wet:
like most historic people
we are defined
by what we forget

by what we never will be -
star-gazers
fire-eaters.
It's our alibi

for all time
as far as history goes
we were never
on the scene of the crime.

So when the kings head
gored its basket -
grim harvest -
we were gristing bread

or getting the recipe
for a good soup
to appetize
our gossip.

It's still the same.
By nights our windows
moth our children
to the flame

of hearth not history.
And still no page
scores the low music
of our outrage.

Appearances
still reassure:
that woman there,
craned to the starry mystery

is merely getting a breath
of evening air,
while this one here -
her mouth

a burning plume -
she's no fire-eater,
just my frosty neghbour
coming home.

Gråväder 1

Runt omkring mig envisas just nu ledsenhet, missförstånd och frustationer med att sticka upp sina huvuden.
Så många jag tycker om som inte når fram till någon annan eller inte till sig själva.

Ingen människa är en solitär.
Känslor stannar inte upp vid individgränserna.
Så, man vill trösta. Hjälpa. Lyssna. Ruska om.
Få dem att se och förstå sin egen glans.
För ni är ju så himla fina allihop.

Den tröstlösa gråa filt som världen verkar vara permanent inlindat i hjälper väl för övrigt inte till.

En annan sorts godnattvisa. Den vackraste?

God Natt önskar Ella och jag.

Jo tack.

En sån här går bra. Apple Nano Product Red. Inga konstigheter. Behöver inga tjusiga updaterade nya generations-modeller (om inte någon insisterar - jag vill ju inte vara omöjlig). Men röd, det måste den vara! Den matchar dessutom fint med mina Bernadotte-köksbunkar. Och vad mer än det kan väl en tös rimligen önska?

På det stora hela.

Det har varit en stor kraft i rörelse den senaste tiden och jag förvandlades till en person helt överfylld av känslor och reaktioner som jag inte alltid kan förstå var de kom ifrån eller hur länge de tänker stanna.

Alla ni som har varit så generösa med er tid och så tålmodigt har lyssnat på självömkan, rädslor och cynismer, som har förstått eller försökt förstå och som, när det behövts, har ruskat om mig och fått mig att återfå bäringen och kunna se perspektiv och proportioner: Jag är väldigt tacksam och hoppas och tror nog att denna fas snart är över.

Filosoferande i en tvättstuga.

I vår tvättstuga har vi (liten bostadsrättsförening med 20 lägenheter) tagt bort den stora sopsäcken, eftersom det är lättare att byta och slänga en vanlig soppåse. Med detta följde en vänlig lapp om att från och med nu får alla ta vara på sina egna tvättmedels-, mjukmedels och gud-vet-vad-för-förpackningar (jag är förundrad över hur många olika kemikalier den genomsnittliga individen använder för att få rent ett par strumpor).

Nu, jag tror att människor på det stora hela inte så är dumma. Jag vill hålla fast vid att tro att de flesta är ganska empatiska, vänliga och välvilliga i grunden.

Två veckor efter att den stora soppåsen tagits bort och ersatts av en liten pappeskorg och vänlig lapp var jag nere i tvättstugan igen. Bredvid papperskorgen direkt under den vänliga lappen står nu 7 stycken tvättmedelsförpackningar. Ett par dagar senare har det tillkommit en lapp med texten "Fel" och en pil ner mot förpackningarna, som nu har förökat sig till att vara 9 stycken.

Idag var de 12. Mänskligheten har visat en lite smutsig sida. Och jag tvättade min tvätt ren lite mer sorgsen än vanligt.

Vinterlängtan.

Jag vill tillbaka. Till solen, bergen och vattnet. Till musslor, risotto, gyllene pasta och och djupröda tomater. Till kylan i bergen, och att knappt våga titta ner från taket på en kyrka eller ett söndervittrande torn i en gammal borg. Till matbutiker som tar andan ur en och charmiga små små färjor. Till choklad-med-choklad-choklad-efterrätter och till glass som är som sval sammet. Till hjulångaren som aldrig hanns med.

Just precis så här.

Receptiv teflon

Idag finns jag inte på riktigt.
Tidningsrubriken och bilder löper förbi och går in i mig, men utan att locka fram några stormar inuti.
Måstena och bordena pockar på, men lyckas inte ta sig in idag.
Jag vill bara vara i vila, helt stilla. Glida igenom allt runtom och känna att och se hur livet fortgår ändå.
Jag ser och tar in, men känner mest ro.
Det är en viss njutning i att bara vara en iaktagare. Att släppa sig själv och se på det runtom.
Att ibland inte lägga vikt på sin egen existens, utan istället rikta blicken mot andras.
Att se vad som händer.

Den stora självförverklingen.

Jag är sugen på en kvällskurs!

Drejning eller foto? Kurs i mänskliga rättigheter eller i skrivande? Känner en stor längtan efter att prova något nytt.

Jag är fortfarande den lilla flickan som slutade rita när hon var nio för att alla andra var bättre är jag. De satt där och ur deras grepp om blyertspennan flöt det fram hästar, ansikten och kvinnor i långa klänningar. Mina hästar var mest lika en skev stol. Så jag lade ner.

Jag behöver göra något jag är riktigt usel på. Jag behöver sitta i en grupp och vara sämst. Och sen stanna kvar ändå.

Just nu är jag rätt böjd åt drejningen. Kladdigt och bra.

Kärlek.

Nytt.

Ibland sveper det stora in
i en liten tillvaro.
Och ändrar med en rörelse
skepnad och riktning
på allt det förut så välbekanta.
Helt utan förvarning eller förklaring.
Trött på att vänta kan hända.

Och där står man.
Oförberedd. Blottlagd.

Och vet.
Att trots att det hela känns så gräsligt
finns faktiskt inget annat att göra
än att om igen fylla lungorna med luft.