Elsewhere

Jag ar i en regnig stad pa en regnig o utan a:n a:n och o:n.
Och trivs sa fint sa fint.
Blir synnerligen val ompysslad
av valdigt vackra manniskor.

Men langtar trots allt hem lite.
Och det ar lite trevligt ocksa.

Balansräkenskaper.

Hitta hem.
Eller i alla fall finna rätt i ett vägskäl
och vara på väg.

Tillbaka hem till någonstans
och någonting som fanns,
men som gömde sig en stund.
Men också till något nytt som sen visade sig
vara hemma.

Och tryggheten och tillförliten
och självklarheten är alldeles sammetslen.

Efter fem tystnader och lite levande.

Känner jag för att titta ut.

Hösten är i år inte som alla andra år.
Kalla vindar, kalla mot kinden,
känns varma mot mitt sinne,
fallande löv faller mjukt
och jag vilar i det framsmygande mörkret.

Fast just nu sitter jag med en inlämninguppgift,
skapad ur närmast moderligt välmening och omtanke,
för ängsliga små själar
med ett resultat som är fullständigt förlamande i sin mjukhet.
Nej tack, ge mig snustorrhet. Stramhet.
För det verkar som att just det gamla, torra, knastrande
är det som väcker min kreativitet till liv.

Och mina ord vill ändå inte fastna på skärmen
utan vill istället bryta sig ut för att forma förväntanfulla tankar om en ön
och staden
byggd på urindustrins skelett,
fylld med fulhet, liv,
och kärlek.