Tillägg:

Men vad jag längtar efter att bli klar!
Jag vill vara den där färdiga jag ska bli redan nu:
med Kandidat och Master i ryggen:
kompetent, full av vilja, energi och tankar.
Randiga strumpor från Gudrun Sjödén i skorna
- men hermanssonska läderbrallor i sinnet.

Det är för tyst på biblioteken.

Ok. Lite allvar en stund.

Idag går boklånen ner på de svenska folkbiblioteken. I budgetar över hela landet får biblioteken mindre pengar. Igen. Nedskärningar i personal kolliderar med låntagarnas (önskemål om längre öppettider och större flexibiltet. Vad som tidigare bara var viskningar om privatiseringar och entreprenörskap är nu smått spastiska men högljudda utspel.

MEN

91 procent av svenskarna anser att allmänna bibliotek är viktiga för att samhället ska fungera.

Drygt 70 % av alla svenskar skulle betala mer i kommunalskatt om pengarna går till bibliotek.

Endast 2 % av befolkningen tycker att biblioteken borde få minskade resurser, dvs 98 % håller inte med om den reella bibliotekspolitik som de flesta kommuner idag driver.

Så vad är problemet?

Jo, problemet är att att stödet biblioteken har från allmänheten är ett tyst, passivt stöd. Vi lever i en värld där det blir allt svårare att samla människor kring frågor som är mer immateriella än bensinpriser och fastighetsskatter. Livspussel, lördagsturen till Mediamarkt och ett allt mer ökat tryck på den enskilde samhällsmedborgarens tid och energi gör att orken till engagemang uppenbarligen tar slut vid den ifyllda enkätens sista rad.

Det är notoriskt svårt att ens få biblioteksbesökare att på plats fylla i en kort utvärdering av sitt eget bibliotek. Hur ska man då, ens i sina vildaste drömmar, kunna förvänta sig att de spontant ska tåga till Rosenbad i samlad trupp med neddragningsstatistik, lånekort och högafflar i högsta hugg?

Tystnaden från sektorn själv är ljummet bedövande. Och där har vi det stora problemet. För medan bibliotekariechefer och deras anställda landet runt sliter för sin verksamhet och kämpar mot kommunstyrelsernas rödpennor, så lyser de öppna och engagerande nationella diskussionerna med sin frånvaro. I publikationerna och forumen för de redan invigna och införstådda lobbas bollarna fram och tillbaka (jag förmår inte bli exalterad av denna ofta oändligt repetitativa ping pong-match). Christer Hermansson är ett undantag. Hans retoriska strategier och hans val att göra de större dagstidningarna och pocketbokhyllorna till sin arena är förmodligen det närmaste ett förfolkligande av biblioteksdebatten som vi har idag.

Christer Hermansson är bibliotekarie i Strängnäs. Och vem ska värna om bibliotekens väl om inte bibliotekarierna?

Jag kliver snart ut i en yrkesgrupp som präglas av att den har ett synnerligen högt kulturellt och utbildningsmässigt kapital samtidigt som att den är stadigt förankrad i den konkreta verksamheten. Dessa människor borde både kunna hävda sig i nationellt debatt och kunna förmå engagera sitt närsamhälle.

Debattsidor i de stora dagstidningarna är viktiga. Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att skapa ett opinionsbildande ute i kommunerna. Sveriges chockerande brist på nationell samordning av bibliotekspolitik en innebär att det verkliga arbetet måste ske på det lokala planet. Den politiska makten i Sverige utgår från dess folk, från väljarna i varje kommun. Det är dessa som måste nås. Där bibliotekens öden bestäms, där måste bibliotekarierna ta plats, beväpnade med fakta, engagemang och strategier.

Biblioteket och de som arbetar i, driver, brinner för och värnar om dessa måste våga.

Våga kliva ut från referensdiskar och utlåningdiskar.
Våga ta plats i den omvärld som avgör deras öde.
Våga sätta ljuset på sig själva och sin verksamhet.
Våga peka på nödvändigheten och på utmärktheten.
Våga uppröra och våga ta i.
Våga vara obekväma.
Våga höras, och våga synas.
Våga föra ett jävla liv.
Våga bära läderbyxor?

Synligt engagemang engagerar. Och engagemanget finns där.
Men tyvärr riktas den idag ofta fel; in i en knuten näve i en byxficka.

Bibliotek innebär gratis tillgång till all upptänklig information som vårt samhälle sammanfogas av. Det betyder barnteater och sagostunder. Det betyder möten mellan människor. Och det betyder kanske framför allt den demokratiskt bestämda gratis tillgången till det skrivna ordet och läsningen - det vill säga till den grund som vår kultur och vår tillvaro står på.

Visst, biblioteket behöver kärlek. Library Lovers-kampanjen har en funktion. Men rosa försäkranden om allmän välvilja hjälper inte mot nedskärningar och nedläggningar. Det kan däremot bibliotekarier i uppror göra.

Fina flingor och vita små troll

Vad är det med den första snön som är så djupt rotat längst inuti oss?

Innan det blir rutin, irriterande, obekvämt

och slasket till slut i januari lägger sig

som en bedrövligt blöt filt över ens sinne,

blir man en stund som ett barn igen.

Full av förundran och förväntan

med stora ögon och lätt själ.

Så ge mig drivor av mjuk vithet,

som gör den gråa staden vacker.

Jag längtar efter gnistrandet under gatlampor

knarrande skoljud

på oskottade trottoarer,

isstjärnor på fönsterrutor

och kalla flingor på tungan.

Fast idag gör halsen ont och fötterna verkar aldrig vilja bli varma.
Och lite ynkligt har det allt känts.

Men jag har suttit i pyjamas mednäsan precis ovanför täcket och druckit kopp efter kopp med te med en stor fin bok med Mumin-serierna som sällskap. Så så illa har det inte varit. Och snön är onekligen vit och vacker inifrån också.

h

(Klicka på bilden för att förstora)

Bristen på tid och behovt av densamma.

Tiden är lika flyktig och illusiv
som dagsljuset utanför fönstret
och jag förstår inte
hur andra hinner, orkar, kan
allt det där de uppenbarligen hinner, orkar, kan.

Jag vill bara skärma av ett slag,
inte så länge, en kort stund går så bra
jag är inte omöjlig.

Och finna ett fragment av tid
som inte är fastkedjat vid alla de andra
i en att-göra lista
på ett block av tristaste returpapper.

Supercalifragilisticexpialidocious

Fördelen med att läsa till bibliotekarie är att det finns en finfin klyschig identitet att sjunka ner i och låta sig omfamnas av. Synnerligen praktiskt vid tillfällen. Här behövs inga ursäktanden vilka kulturtantsannoterade tilltag man än tar sig för.

Som det här till exempel:

Så imorgon är det därför dags för fina klänningar, rosor på kinderna och trotsande av csn-budgetar för fyra bibliotekarieflickor ute på födelsedagsfirande!

Bilden är GöteborgsOperan.

För vag oro i den Höga Nord.

And then I see a darkness.

Tröttheten börjar smyga sig på
och jag vill inte så mycket alls.
Men ett litet kort i plast för yoga och pilates
för själen (och för annat också)
gör förhoppingsvis susen.
Fina E ska få sällskap
på simbanor och pilatespass
och min rygg ska bli starkare
och min ork mer.

Bloggerskan jonglerar mycket just nu
inte mer än andra
kan tänkas
men lite mycket för mig.

Jag är en duktig flicka som
minns små detaljer, ser stora drag
läser sin litteratur,
sällan ger ett nej,
skriver sina texter,
tar sig frivilligt an nytt och mer,
passar andras barn,
hinner med,
kommenderar i stt hus,
med alla andras bästa ofta först

och liten trött tagg i själen.

Och det helt enkelt förbannat svårt att inte vara sådan.

Frid behövs en stund då och då i virveln av stunder.
Varm choklad, soffa och filt, tv utan mening, böcker i knät som inte egentligen behöver läsas, tända ljus, mat lagad av någon annan, bara mannagrynsgröt till middag, sällskapsspel och vin i raggsockor, lagom långa promenader till bassäng eller yogamatta, pannpussar, frukt- och nötmix i stora byttor och varma fingervantar på kalla mornar.

Nu och det som kommer sen.

Stängt min dörr från en lång dag och en lång vecka,
som inte ens är slut.
I ryggen barnbärarvärk
huvudet lätt bedövad.

Men ön är närmare att jobba på,
första dagen gick fort
och vid lunchtid ett erbjudande ett sexmånaders-vikariat
(vilket säger mer om personalsituationer än om mig).

Fast ett nej-tack-men-tack fick det bli
för i januari är det dags för mig att
återigen gå upp innan gryningen har vaknat
införskaffa välgörande kaffe i pappmugg
och ta tåget som vid Hindås har kommit exakt havvägs
mellan nutid och framtid.

Glad är jag då för tågsällskap
och tankesällskap
av trevliga, klipska flickor
som gör resan både dit och där värt allt besvär!

Au lundi trés triste.

En litens stora hemkomst.

Lilla syster kom hem,
i en strindbergskt virvelvindig entré.
Övertrött, hostig pladdrig och less på den stora världen,
efter vad vi häpna själar förstod,
som gjorde utryckning till flygplats
(tack du fine som inte druckit söndags-öl)
för hemforslande av liten syster och stor väska
till fattningsförlorande mor och far.

Väldigt trevligt att ha dig här igen liten
som verkar ha blivit lite större.

Vinsten av att gräva där man står.

När jag egentligen

borde skriva väldigt viktiga oviktigheter som någon annan vill ha - inte för att de specifikt vill läsa dem, men som bevis, för att ingen ordning skulle kunna råda om jag inte lydigt präntar ner dem - då läser jag istället Eavan Boland.

This Moment
A neighbourhood.
At dusk.

Things are getting ready
to happen
out of sight.

Stars and moths.
And rinds slanting around fruit.

But not yet.

One tree is black.
One window is yellow as butter.

A woman leans down to catch a child
who has run into her arms
this moment.

Stars rise.
Moths flutter.
Apples sweeten in the dark.

Tankar under fin fransk mössa.

I solstrålande blir luften lättare
och världen lite mindre tung på axeln.
Jag andas kyla på lätta steg i gnistande vithet.

Nyss ett besök av en annan makt. Ville åt någon nära, viktig. Ombett, oönskat, ovälkommet.

Fast bara en helt kort ögonblick.
Tillvarons ordning blev återställd ens innan någon ens hann se sig om, undra, sakna den.
Så i solstrålandet känns lätthet. Och i det frusna gnistrar tillförsikt.

Men kylan i luften ute idag är inget mot kylan i själen när jag trodde.

Om man nu inte vill plugga en solig höstig dag utan istället dansa lite så där.

Första dagen i en månad.

Solsken!

Och ute var marken frostig när jag vaknade.

Snart ska det köpas ljus i mängder

att ha när morgonen inte längre är det minsta ljus av sig själv,

trots våra fåfänga trix med klockor.

f

Idag ska jag läsa.

Finfina böcker jag glömt lite grann, helt eller inte ett dugg.

Just nu går jag fortfarande som fångad av Janne min vän av Peter Pohl, dagar efter att jag stängt igen den.

f

Så jag läser om skuggor, stenbänkar, spelkort och mysterier.

Fattar vilket priviligium det är att få växa upp i sällskap av idéer

som lever ibland tryckta tecken på tunna pappersark.

Och vilken rättighet det borde vara.

f

Och hur märkligt mycket av en vuxen människa som kan hittas mellan pärmarna i en bok som de läst för länge sedan och sen glömt bort.