onsdag 26 november 2008

Det är för tyst på biblioteken.

Ok. Lite allvar en stund.

Idag går boklånen ner på de svenska folkbiblioteken. I budgetar över hela landet får biblioteken mindre pengar. Igen. Nedskärningar i personal kolliderar med låntagarnas (önskemål om längre öppettider och större flexibiltet. Vad som tidigare bara var viskningar om privatiseringar och entreprenörskap är nu smått spastiska men högljudda utspel.

MEN

91 procent av svenskarna anser att allmänna bibliotek är viktiga för att samhället ska fungera.

Drygt 70 % av alla svenskar skulle betala mer i kommunalskatt om pengarna går till bibliotek.

Endast 2 % av befolkningen tycker att biblioteken borde få minskade resurser, dvs 98 % håller inte med om den reella bibliotekspolitik som de flesta kommuner idag driver.

Så vad är problemet?

Jo, problemet är att att stödet biblioteken har från allmänheten är ett tyst, passivt stöd. Vi lever i en värld där det blir allt svårare att samla människor kring frågor som är mer immateriella än bensinpriser och fastighetsskatter. Livspussel, lördagsturen till Mediamarkt och ett allt mer ökat tryck på den enskilde samhällsmedborgarens tid och energi gör att orken till engagemang uppenbarligen tar slut vid den ifyllda enkätens sista rad.

Det är notoriskt svårt att ens få biblioteksbesökare att på plats fylla i en kort utvärdering av sitt eget bibliotek. Hur ska man då, ens i sina vildaste drömmar, kunna förvänta sig att de spontant ska tåga till Rosenbad i samlad trupp med neddragningsstatistik, lånekort och högafflar i högsta hugg?

Tystnaden från sektorn själv är ljummet bedövande. Och där har vi det stora problemet. För medan bibliotekariechefer och deras anställda landet runt sliter för sin verksamhet och kämpar mot kommunstyrelsernas rödpennor, så lyser de öppna och engagerande nationella diskussionerna med sin frånvaro. I publikationerna och forumen för de redan invigna och införstådda lobbas bollarna fram och tillbaka (jag förmår inte bli exalterad av denna ofta oändligt repetitativa ping pong-match). Christer Hermansson är ett undantag. Hans retoriska strategier och hans val att göra de större dagstidningarna och pocketbokhyllorna till sin arena är förmodligen det närmaste ett förfolkligande av biblioteksdebatten som vi har idag.

Christer Hermansson är bibliotekarie i Strängnäs. Och vem ska värna om bibliotekens väl om inte bibliotekarierna?

Jag kliver snart ut i en yrkesgrupp som präglas av att den har ett synnerligen högt kulturellt och utbildningsmässigt kapital samtidigt som att den är stadigt förankrad i den konkreta verksamheten. Dessa människor borde både kunna hävda sig i nationellt debatt och kunna förmå engagera sitt närsamhälle.

Debattsidor i de stora dagstidningarna är viktiga. Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att skapa ett opinionsbildande ute i kommunerna. Sveriges chockerande brist på nationell samordning av bibliotekspolitik en innebär att det verkliga arbetet måste ske på det lokala planet. Den politiska makten i Sverige utgår från dess folk, från väljarna i varje kommun. Det är dessa som måste nås. Där bibliotekens öden bestäms, där måste bibliotekarierna ta plats, beväpnade med fakta, engagemang och strategier.

Biblioteket och de som arbetar i, driver, brinner för och värnar om dessa måste våga.

Våga kliva ut från referensdiskar och utlåningdiskar.
Våga ta plats i den omvärld som avgör deras öde.
Våga sätta ljuset på sig själva och sin verksamhet.
Våga peka på nödvändigheten och på utmärktheten.
Våga uppröra och våga ta i.
Våga vara obekväma.
Våga höras, och våga synas.
Våga föra ett jävla liv.
Våga bära läderbyxor?

Synligt engagemang engagerar. Och engagemanget finns där.
Men tyvärr riktas den idag ofta fel; in i en knuten näve i en byxficka.

Bibliotek innebär gratis tillgång till all upptänklig information som vårt samhälle sammanfogas av. Det betyder barnteater och sagostunder. Det betyder möten mellan människor. Och det betyder kanske framför allt den demokratiskt bestämda gratis tillgången till det skrivna ordet och läsningen - det vill säga till den grund som vår kultur och vår tillvaro står på.

Visst, biblioteket behöver kärlek. Library Lovers-kampanjen har en funktion. Men rosa försäkranden om allmän välvilja hjälper inte mot nedskärningar och nedläggningar. Det kan däremot bibliotekarier i uppror göra.

Inga kommentarer: