Efter fem tystnader och lite levande.

Känner jag för att titta ut.

Hösten är i år inte som alla andra år.
Kalla vindar, kalla mot kinden,
känns varma mot mitt sinne,
fallande löv faller mjukt
och jag vilar i det framsmygande mörkret.

Fast just nu sitter jag med en inlämninguppgift,
skapad ur närmast moderligt välmening och omtanke,
för ängsliga små själar
med ett resultat som är fullständigt förlamande i sin mjukhet.
Nej tack, ge mig snustorrhet. Stramhet.
För det verkar som att just det gamla, torra, knastrande
är det som väcker min kreativitet till liv.

Och mina ord vill ändå inte fastna på skärmen
utan vill istället bryta sig ut för att forma förväntanfulla tankar om en ön
och staden
byggd på urindustrins skelett,
fylld med fulhet, liv,
och kärlek.