Glädje och den stora nyttan av gyllene fjättror.

Jag mår bra.
Innanför hosta och andra ytliga krusningar anas inga svarta skuggor
och ännu ett år har prydligt placerats i mappen,
av den vita rocken med den bortvända blicken men trygga handen.

Ja jösses.
En evighet sen den handen på en skakande axel.
En evighet sen promenaden på en glasskiva inleddes
på en osynlig väg lagd över en avgrund
höljd i dimmig ovisshet.
Där inget fanns
förutom beslutet att hålla blicken uppe
och fäst på andra sidan.

Icke-Vetskapen och Rädslan
kan verka nog så otäcka.
Som bestar med allt för stora tänder
och allt för vilda ögon.
Men bundna i tunna kedjor av spunnet guld,
(för tänjda kan de aldrig bli)
kan man snart närma sig dem
steg för steg,
med utsräckta händer som inte röjer sitt inre skälvande.
Tills de okända så småningom inte längre vill skada
och man till slut en dag
kan slå sig ner en stund,
så där ganska nära intill,
och vila.

(Bla bla bla. Jag är hur som helst strålande frisk i sjukdom och inte längre rädd för otyget. Inte speciellt ofta i alla fall. Och inte speciellt ofta är förbannat utmärkt.)