Byta roller eller bryta roller?

Läs Stina Zethraeus text i DN om (bristen på) känsliga pojkar i barnlitteraturen.

Starka flickor går idag rätt lätt att hitta i en bokhylla på ett bibliotek eller i en boklåda på förskolan. Men pojkar som går utanför de hårda, modiga, starka ramarna? Knappast. Du kan idag få en pojke att (om än i tveksam ton) gå med på idén att flickor kan spela fotboll lika bra som en kille. Men försök få en grupp 5-åriga pojkar att gå med på att pappa lika bra som mamma kan baka tårta till kalaset. Eller att det inte är något fel på pojkar som inte vill leka krig eller som är usla på brottningsgrepp. Nollställda ansikten är allt som oftast det som möter frågeställaren.

Barn lär av exempel. Enkelt. Så enda lösningen för att skapa ungar som inte för livet hämmas av blytunga tvångströjor av könstillhörighetstvång måste med nödvändighet vara en rik marinad av alla upptänkliga olika exempel!

Mer mjuka pojkar och mer starka flickor. Absolut mer av de som vill vara uttalat motsatta.

Men vad som ofta glöms är behovet av exempel på individer (som Pija Lindenbaums grymma Gittan) som inte vill vara något alls, utan mest sig själv. Att lyckas sätta barnbokskaraktärers kön i andra hand kräver en klok och medveten författare . Men vad som krävs är fler böcker om individer som inte är "pojke" eller "flicka" utan bara nyfikna, fega, ensamma, orädda, svartsjuka eller nervösa - de där känslorna som alla små och stora människor känner, oavsett färgen på mössan som BB gav dem.

(Update 19/12: Jag har redigerat texten språkligt)