Adventstid

Nysåpade golv och ljus i fina stakar.
Amaryllisklockor som stilla öppnar sig.
Lingonris i vaser och skänkta lussekatter i frysen.
All vardagsbråte gömd i den största garderoben.

Nu börjar det sjunka in att det är något på gång.

Tidigare år har julen liksom smugit sig på bakifrån och när jag vänt mig om den 23:e är den bara där och jag är inte på något sätt beredd. Julhelgen går sen åt till att komma ikapp och sen när jag sedan är hjälpligt harmonisk med någon sorts form av stjärnglans i ögonen är det hela tyvärr snart sorgligt och obönhörligen förbi.

I år vill jag vara beredd. Se stunder och ögonblick. Bredvid mig står ett soffbord med spår kvar efter en skön adventsfika. Och jag är glad att jag och andra tog tid som egentligen inte riktigt fanns.
Den gruvliga eländesförkylningen har haft en poäng. Ok, jag ska lyssna.

Jag är svag för juleljus. Svag för drömmarna om lite ljus i inre och yttre för att bekämpa regn, mörker och håglösheter. En idé om hopp och frid för en stund, oavsett bärarens utgångsläge. Men det mörka utanför fönstret sänker sig över Svrige och förutsättningarna för julefrid blir allt svårare för allt fler och mina kronor i en soldats gryta känns futtiga.

Slammret av mynt i grytan är en brasklapp. Det kluvna känslan när jag tänder ljus i fönstret mot mörkret utanför en oundviklighet. Jag letar ständigt i mitt inre efter brännpunkten mellan förhoppningar, föresatser och förmåga.

En blå hyacint pryder mitt soffbord. Smaken av varm glögg värmer en sönderhostad hals. Och det bittra blandas med det ljuva i en papparkaka.