Jag måste

bara dela med mig av denna fantastiska poet, så skamligt förbisedd i Sverige, som jag gång efter gång återkommer till.

Eavan Boland föddes i Dublin 1944. Hennes far var diplomat och hennes mor en uppmärksammad post-expressionistisk konstnär. Som 6-åring, flyttade familjen från Irland till London, där Boland för första gången kom i kontakt med anti-irländska strömmningar. Hennes reaktion på och bearbetande av dessa attityder innebar en förstärkt identifikation med hennes irländska ursprung.

Boland återvände senare till Dublin och tog 1966 sin BA vid Trinity College. Vid det laget hade hon redan hunnit publicera sina första dikter. Sedan dess har hon haft ett antal lärartjänster vid ett antal universitet på Irland och senare även i USA och har publicerat både poesi, böcker och artiklar. Boland gifte sig 1966 och har två barn. Sina erfarenheter som en mor och hustru influerade har hon gjort till en central del i sitt skrivande där hennes fokus är att lyfta fram och uppmärksamma det vackra och viktiga i den vanliga människans liv och då framför allt villkoren och tillvaron för de medellösa och för kvinnor.

It's A Woman's World - Eavan Bolan
Our way of life
has hardly changed
since the first weel
whetted a knife.

Maybe flame
burns more greedily
and wheels are steadier
but we're still the same

who milestones
our lives
with oversights -
living by the lights

of the loaf left
by the cash register
the washing powder
paid for and wrapped

the wash left wet:
like most historic people
we are defined
by what we forget

by what we never will be -
star-gazers
fire-eaters.
It's our alibi

for all time
as far as history goes
we were never
on the scene of the crime.

So when the kings head
gored its basket -
grim harvest -
we were gristing bread

or getting the recipe
for a good soup
to appetize
our gossip.

It's still the same.
By nights our windows
moth our children
to the flame

of hearth not history.
And still no page
scores the low music
of our outrage.

Appearances
still reassure:
that woman there,
craned to the starry mystery

is merely getting a breath
of evening air,
while this one here -
her mouth

a burning plume -
she's no fire-eater,
just my frosty neghbour
coming home.