Fjärde advent.

En välsignad ledig dag!
Lite läsande och skrivande.
Lammfärsbiffar med rostade rotgrönsaker.
En julkonsert och snö på taken.
En julkänsla som stilla smyger sig på.
Så, trots den onda halsen,
inte illa all.

Lucia

tillsammans med Annika Korpis "Hevonen Häst" och skidor på tv
belyst av tre tända ljus i staken och
Liserbergsgranen långt därborta utanför fönstet.

Inför tenta.

Gråmulenhet.
Kall nästipp och stora mängder inbunden kunskap i soffan.
Och under filten pockar tv:n
i ögonvrån mer på min uppmärksamhet
än boken i knäet
som predikar på knastrande kanslispråk
om hur man bör planera ett mediebestånd.

Hur mycket i världen ska vara gammalt och hur mycket ska vara nytt?

Jag går ut i köket och värmer lite choklad som snart sveper in själen i varmaste sammet och tinar upp ett gråmulet sinne.

Ute.

Överlevande har jag sommarlov.
När den skötsamma arbetar-skammen
över brist på arbete lagt sig
finns bara salighet
över ledighet.
Jag ska läsa läsa läsa.
Söka tid finna tid ta tid.
Slipa golv
eller bara vara.

Semmeldeadline

Efter slit och släp väntar belöning
för duktigt nedpräntande av funderingar och lösa citat i någon sorts hjälpligt acceptabel kombination.

Själ ute själ inne.

På bordet tulpaner,
på kökshyllan finfin grön sockerskål och gräddsnipa
och i källaren ett nytt ljuvligt, hjuligt, 50-tals, 50-kronors bord.
Och solen utanför fönstret gör under i vinterblek själ.

Käraste finaste A kommer hit ikväll (bättre Alla Hjärtans Dags-dejt kan man helt enkelt inte få) och ska pysslas om med näring för en själ som blivit lite kanststött. Svamp- och fänkålsrisotto och kladdkaka kan vara rätta boten för sådana åkommor tror jag.

Andra januari.

Jag har varit på ön ett par dar.
Nyåret smög sig på en liten grupp som snart inte var främlingar.
Och jag har spräckt jeansen på klippor
för att få se himmelshögt och vitt.
Fått så mycket.
Och tagit emot
utan att försöka ge mer än jag kan.
Underskönt.

Timo i änglavingar sjunger om att ha älskat.
Därute lyfter kråkorna över de frostiga höga taken och de små husen.
Och solskenet är så förbannat vackert krispigt flödande.
Jag gråter en skvätt
för det där som spritter och ilar i mig
måste hitta en väg
om jag inte ska sprängas och partiklarna rusa
rakt ut i den blåa himlen utanför rutan.

Glädje och den stora nyttan av gyllene fjättror.

Jag mår bra.
Innanför hosta och andra ytliga krusningar anas inga svarta skuggor
och ännu ett år har prydligt placerats i mappen,
av den vita rocken med den bortvända blicken men trygga handen.

Ja jösses.
En evighet sen den handen på en skakande axel.
En evighet sen promenaden på en glasskiva inleddes
på en osynlig väg lagd över en avgrund
höljd i dimmig ovisshet.
Där inget fanns
förutom beslutet att hålla blicken uppe
och fäst på andra sidan.

Icke-Vetskapen och Rädslan
kan verka nog så otäcka.
Som bestar med allt för stora tänder
och allt för vilda ögon.
Men bundna i tunna kedjor av spunnet guld,
(för tänjda kan de aldrig bli)
kan man snart närma sig dem
steg för steg,
med utsräckta händer som inte röjer sitt inre skälvande.
Tills de okända så småningom inte längre vill skada
och man till slut en dag
kan slå sig ner en stund,
så där ganska nära intill,
och vila.

(Bla bla bla. Jag är hur som helst strålande frisk i sjukdom och inte längre rädd för otyget. Inte speciellt ofta i alla fall. Och inte speciellt ofta är förbannat utmärkt.)

Fin dag.

Stadsflanering med fina bibliotekarieflickor gjorde idag gott för bloggerska som vid det här laget är så innerligt trött på att vara sjuk. Hur hade Borås varit utan de grymma personer som jag träffat där? Slås om och om igen av den enorma skärpa, klokhet och själaglans som bor i dessa fantastiska kvinnfolk.

Och nu fattas bara ett par klappar i min säck - glad blir jag av att se dem ligga där och vänta på papper, snören, ettiketter och sedan (förhoppningsvis) sin glada mottagare.

Nu ska jag hasta för att träffa mor vid tåg!

Adventstid

Nysåpade golv och ljus i fina stakar.
Amaryllisklockor som stilla öppnar sig.
Lingonris i vaser och skänkta lussekatter i frysen.
All vardagsbråte gömd i den största garderoben.

Nu börjar det sjunka in att det är något på gång.

Tidigare år har julen liksom smugit sig på bakifrån och när jag vänt mig om den 23:e är den bara där och jag är inte på något sätt beredd. Julhelgen går sen åt till att komma ikapp och sen när jag sedan är hjälpligt harmonisk med någon sorts form av stjärnglans i ögonen är det hela tyvärr snart sorgligt och obönhörligen förbi.

I år vill jag vara beredd. Se stunder och ögonblick. Bredvid mig står ett soffbord med spår kvar efter en skön adventsfika. Och jag är glad att jag och andra tog tid som egentligen inte riktigt fanns.
Den gruvliga eländesförkylningen har haft en poäng. Ok, jag ska lyssna.

Jag är svag för juleljus. Svag för drömmarna om lite ljus i inre och yttre för att bekämpa regn, mörker och håglösheter. En idé om hopp och frid för en stund, oavsett bärarens utgångsläge. Men det mörka utanför fönstret sänker sig över Svrige och förutsättningarna för julefrid blir allt svårare för allt fler och mina kronor i en soldats gryta känns futtiga.

Slammret av mynt i grytan är en brasklapp. Det kluvna känslan när jag tänder ljus i fönstret mot mörkret utanför en oundviklighet. Jag letar ständigt i mitt inre efter brännpunkten mellan förhoppningar, föresatser och förmåga.

En blå hyacint pryder mitt soffbord. Smaken av varm glögg värmer en sönderhostad hals. Och det bittra blandas med det ljuva i en papparkaka.

Med skrällhostan som sällskap.

Snuvan har gjort min näsa sårig
huvudet matt och tankarna vadderade.
Ont i öronen gör det också.

Och jag surar öven en fin adventsljusstake som inte kan hämtas förrän imorgon
när jag ( i min då-och-då oförmåga att vänta på saker och ting) ville se den lysa redan igår
på fina julduken på köksbordet.

Som motgift mot eländet stannar jag i de randiga lågkalsongerna idag.
Äter lussekatter och dricker grönt te.
Tar en sväng till biblioteket strax
för ekonomiska botgöranden och påfyllning
av högen bedvid sköna soffan
där jag tänker ligga alldeles stilla.

Fina flingor och vita små troll

Vad är det med den första snön som är så djupt rotat längst inuti oss?

Innan det blir rutin, irriterande, obekvämt

och slasket till slut i januari lägger sig

som en bedrövligt blöt filt över ens sinne,

blir man en stund som ett barn igen.

Full av förundran och förväntan

med stora ögon och lätt själ.

Så ge mig drivor av mjuk vithet,

som gör den gråa staden vacker.

Jag längtar efter gnistrandet under gatlampor

knarrande skoljud

på oskottade trottoarer,

isstjärnor på fönsterrutor

och kalla flingor på tungan.

Fast idag gör halsen ont och fötterna verkar aldrig vilja bli varma.
Och lite ynkligt har det allt känts.

Men jag har suttit i pyjamas mednäsan precis ovanför täcket och druckit kopp efter kopp med te med en stor fin bok med Mumin-serierna som sällskap. Så så illa har det inte varit. Och snön är onekligen vit och vacker inifrån också.

h

(Klicka på bilden för att förstora)

Bristen på tid och behovt av densamma.

Tiden är lika flyktig och illusiv
som dagsljuset utanför fönstret
och jag förstår inte
hur andra hinner, orkar, kan
allt det där de uppenbarligen hinner, orkar, kan.

Jag vill bara skärma av ett slag,
inte så länge, en kort stund går så bra
jag är inte omöjlig.

Och finna ett fragment av tid
som inte är fastkedjat vid alla de andra
i en att-göra lista
på ett block av tristaste returpapper.

Nu och det som kommer sen.

Stängt min dörr från en lång dag och en lång vecka,
som inte ens är slut.
I ryggen barnbärarvärk
huvudet lätt bedövad.

Men ön är närmare att jobba på,
första dagen gick fort
och vid lunchtid ett erbjudande ett sexmånaders-vikariat
(vilket säger mer om personalsituationer än om mig).

Fast ett nej-tack-men-tack fick det bli
för i januari är det dags för mig att
återigen gå upp innan gryningen har vaknat
införskaffa välgörande kaffe i pappmugg
och ta tåget som vid Hindås har kommit exakt havvägs
mellan nutid och framtid.

Glad är jag då för tågsällskap
och tankesällskap
av trevliga, klipska flickor
som gör resan både dit och där värt allt besvär!

En litens stora hemkomst.

Lilla syster kom hem,
i en strindbergskt virvelvindig entré.
Övertrött, hostig pladdrig och less på den stora världen,
efter vad vi häpna själar förstod,
som gjorde utryckning till flygplats
(tack du fine som inte druckit söndags-öl)
för hemforslande av liten syster och stor väska
till fattningsförlorande mor och far.

Väldigt trevligt att ha dig här igen liten
som verkar ha blivit lite större.

Första dagen i en månad.

Solsken!

Och ute var marken frostig när jag vaknade.

Snart ska det köpas ljus i mängder

att ha när morgonen inte längre är det minsta ljus av sig själv,

trots våra fåfänga trix med klockor.

f

Idag ska jag läsa.

Finfina böcker jag glömt lite grann, helt eller inte ett dugg.

Just nu går jag fortfarande som fångad av Janne min vän av Peter Pohl, dagar efter att jag stängt igen den.

f

Så jag läser om skuggor, stenbänkar, spelkort och mysterier.

Fattar vilket priviligium det är att få växa upp i sällskap av idéer

som lever ibland tryckta tecken på tunna pappersark.

Och vilken rättighet det borde vara.

f

Och hur märkligt mycket av en vuxen människa som kan hittas mellan pärmarna i en bok som de läst för länge sedan och sen glömt bort.

Efter fem tystnader och lite levande.

Känner jag för att titta ut.

Hösten är i år inte som alla andra år.
Kalla vindar, kalla mot kinden,
känns varma mot mitt sinne,
fallande löv faller mjukt
och jag vilar i det framsmygande mörkret.

Fast just nu sitter jag med en inlämninguppgift,
skapad ur närmast moderligt välmening och omtanke,
för ängsliga små själar
med ett resultat som är fullständigt förlamande i sin mjukhet.
Nej tack, ge mig snustorrhet. Stramhet.
För det verkar som att just det gamla, torra, knastrande
är det som väcker min kreativitet till liv.

Och mina ord vill ändå inte fastna på skärmen
utan vill istället bryta sig ut för att forma förväntanfulla tankar om en ön
och staden
byggd på urindustrins skelett,
fylld med fulhet, liv,
och kärlek.

När något går på semester innan resten.

Ingen text vill fastna på skärmen
inga tankar vill bli tänkta.
Att skjuta upp saker är som känt sällan en bra idé.
Kan inte navigera bland dimmiga tankevågor,
funderingarna är sega och tröga i rörelserna.
Ingen styrsel ingen struktur.
Mina skrivkramper är dagdjur
så det är bara att fortsätta vänta på
att himlen ska bli lite mörkare
så analysförmågor
och formuleringar
ska våga sig fram
och ge sig till känna.

Tur att andra saker är bättre då.
Tur att fem pojkar spelade som gudar igår
och fick mig att dansa till spårvagnen i morse
till minnesmelodierna i huvudet!
Tur att om inte väldigt länge nu så får jag bara vara!
Och tur att lika snart får jag sätta mig på ett tåg
och resa till fina vänner!

Söndag.

Sjuk. Självömkande. Sänglokaliserad.
Stort sett långt efter i pluggandet.
Skeptisk till den egna rösten på band.
Stolt över att jag nu har lyssnat igenom eländet.

Reasons to be cheerful.

En oväntad
galet fin bro-öppning
och en cykeltur genom en bit stad
jag inte kände innan
gör att idag blev en stålande dag!

Dessutom är de nysåpade golvet
ljuvligt mjukt under bara fötter!