På väg upp.

Att färden innan botten ska vara så lång.
Att man ska ha så svårt att titta upp
och se ned på det lilla
och känna igen bekanthet.

Nu ska det i alla fall bli nån sorts uppsats.
Bakbunden, förvrängd och insnärjd
av ramar och tvångströjor
till oigenkännlighet.

Vill så gärna göra bra.
Tyvärr ofta med resultatet tvivel och tvehågsenhet.
Vill nå åt alla håll
och samtidigt vara stilla
och inte nå alls
någonstans.

När jag egentligen

borde skriva väldigt viktiga oviktigheter som någon annan vill ha - inte för att de specifikt vill läsa dem, men som bevis, för att ingen ordning skulle kunna råda om jag inte lydigt präntar ner dem - då läser jag istället Eavan Boland.

This Moment
A neighbourhood.
At dusk.

Things are getting ready
to happen
out of sight.

Stars and moths.
And rinds slanting around fruit.

But not yet.

One tree is black.
One window is yellow as butter.

A woman leans down to catch a child
who has run into her arms
this moment.

Stars rise.
Moths flutter.
Apples sweeten in the dark.

Efter fem tystnader och lite levande.

Känner jag för att titta ut.

Hösten är i år inte som alla andra år.
Kalla vindar, kalla mot kinden,
känns varma mot mitt sinne,
fallande löv faller mjukt
och jag vilar i det framsmygande mörkret.

Fast just nu sitter jag med en inlämninguppgift,
skapad ur närmast moderligt välmening och omtanke,
för ängsliga små själar
med ett resultat som är fullständigt förlamande i sin mjukhet.
Nej tack, ge mig snustorrhet. Stramhet.
För det verkar som att just det gamla, torra, knastrande
är det som väcker min kreativitet till liv.

Och mina ord vill ändå inte fastna på skärmen
utan vill istället bryta sig ut för att forma förväntanfulla tankar om en ön
och staden
byggd på urindustrins skelett,
fylld med fulhet, liv,
och kärlek.

Om försäljningen av OMX.

Läs! Skulle ge min högra hand för den killens språk och analysförmåga. Så jäkla elegant han bygger sin text och sitt resonemnag. Så enkelt han får det att verka! Njuter, gnisslar lite tänder och återgår sen till att fortsätta läsningen av min oavslutade c-uppsats.

Snart blir det bio! "I'm not there ". Har en vag känsla av att jag inte kommer begripa hälften. Tur att jag har ett äkta Dylan-freak som sällskap!

Idag stängt

Mitt huvud är tomt tomt tomt.
Inga impulser går fram, inga synapser verkar fungera.

Vattentäta skott mellan olika tankebanor.
gör att två olika tankar inte kan nå varandra.
Jag lyckas inte forma någon helhet. Inte sammanfatta.

Det är om om min hjärna bara kan se detaljstudier
av en stor landskapbild som skymtar i ögonvån,
men som hela tiden viker undan och upplöses
så fort blicken vänds mot den.

Varje mening blir oändligt svår att slutföra.
Inga ord kommer fram av sig själva
utan måste letas upp, dras fram, tvingas på plats.

Kan bli en lång dag.