Vem äger vad?

Ta en stund och lyssna på Lawrence Lessig från när han besökte Sverige.

Ungefär 25 min in i föredraget pratar han om den nya formen av kreativa "samtal" mellan människor via innehållsremixer. Dessa sprids via ny teknologi och har skapat den pågående revolution som innebär att medie- och kulturproduktion demokratiseras. Enligt Lessig hindras detta gräsrotsamhälle av de existerande copyrightlagarna, vars ursprungliga syfte endast var att bevara och skydda upphov inom vad Lessig kallar för "Read-Only"-kulturen. Lagen kan däremot inte på ett rimligt sätt möta de nya situationer som uppstår inom "Read & Write"-kulturen, dvs där konsumenten av innehållet även blir en skapare av nytt material.

Lessigs kärnbudskap är att den nuvarande lagstiftningen i effekt bara söker efter att begränsa människors kreativitet, men utan att lyckas på något meningsfullt sätt, eftersom själva dess idéinnehåll är alltför daterat. Att copyright-lagarna inte är i fas med den teknologiska utvecklingen gör, som Lessig visar, bara den kreativitet som idag är ett vidspritt och högst reellt faktum inom den unga generationen till något kriminellt. Detta är naturligtvis inte bara orimlig utan dessutom ohållbart i längden.

Ca. 45 min in diskuterar han vilka rimliga ramar som borde gälla för vad copyright-lagarna ska täcka in. Sunt förnuft är ledordet och resultatet kan generera en högst önskvärd ökad berikning både inom den ekonomiska, sociala och kulturella samhällssfären.

Och vi slipper att göra en hel generation till copyright-terrorister.

Föredraget är en timme, men frågestunden och intervjun är kortare.

Short (men kanske inte så himla sweet?)

ff

När backlashen kom till byn.

I kristider går den autktoritära makten till attack mot feminismen. Helt i linje med denna vedertagna tes tar SvD in en debattartikel som inte är av denna värld. Detta är dagen då genus blev ett fult ord.

I kort kan ju sägas att Tanja Bergkvist djupt har missuppfattat genuspedagogikens syfte och metoder (hon anger inga belägg för sina grovt generealiserande anklagelser förutom "egen erfarenhet").

Bergkvist oförmåga att se kritiskt på sig själv som påverkansbar människa i sin föräldraroll är skrämmande. Det är dessutom ett synnerligen ont exempel på hur många tyvärr agerar ur den försvarsposition de själva placerar sig i så fort ett genus-relaterat ämne förs upp på bordet. En uppfattning om att vuxna människor kan påverka sina barn på icke-ideala sätt blir en personlig anklagelse som dessa föräldrar, likt författaren, inte kan hantera:
- Skulle någon annan veta bättre än jag hur jag ska uppfostra mina barn?! Vansinne! Jag har fött ett barn ergo är jag en barn-, barndoms- och barnpedagogisk expert.
Alternativt:
- Jag har varit med och avlat ett barn, ergo osv...

Författaren förfasas även över den strukturella idén att de högutbildade forskare i form av genusvetare som författaren går till strids emot eventuellt skulle besitta kunskaper som människor i gemen inte känner till. En åsikt som hade varit direkt löjeväckande och omöjlig att hävda om den t.ex. rört den naturvetenskapliga delen av akademin.

Bergkvist lyckas nudda vid två intressanta frågor. För det första: är skogen en könsneutral plats jämfört med en lekhall? Och är ett könsneutrum (som ofta automatiskt blir ett utvidgande av pojkarnas könsdiskurs) att föredra framför en (medveten) mix av de nuvarande båda ytterligheterna?

Men vad Bergkist är ute efter är omöjligen inte att få svar på eller en diskussion kring dessa frågor. Artikeln kan genom sitt språk och sin stil enbart ses som en grov och plump provokation. Tyvärr slutar inte eländet där utan fortsätter med SvD:s uppföljande "artikel" med övertydlig slagsida för Bergkvist påhopp.

Samantaget gör SvD:s lilla smaklösa "genuskupp" att det är svårt att få tankarna att vandra i någon annan än den misstänksamma. Baserat på form och innehåll i de två texterna blir det svårt att tro annat än att någon eller några på SvD nu gnuggar händerna över att "läsarna"/"vanligt folk" nu äntligen kan ses sätta sig upp mot de "genustalibaner", som Bergkvist benämner Sveriges genusvetare. Vidare att någon/några i SvD-huset känner en djup belåtenhet över att deras tidning är med i kampen mot den akademiska forskarkår som Berkvist ser önska "ställa allt till rätta i det samhälle som mänskligheten utvecklat under tusentals år på ett felaktigt sätt innan genusvetarna kom till vår undsättning." Eventuellt dricks det även punch.

Backlashen som feminismen nu genomgår blir sorgligt tydlig på SvD:s krispiga tidningblad. En liknande ogenerad attack hade inte varit möjlig för fem år sedan. Men nu. Anything f*****g goes tydligen.

Upplysning till tjugofyra.

Årets bästa julkalender återfinnes förresten här

Det är för tyst på biblioteken.

Ok. Lite allvar en stund.

Idag går boklånen ner på de svenska folkbiblioteken. I budgetar över hela landet får biblioteken mindre pengar. Igen. Nedskärningar i personal kolliderar med låntagarnas (önskemål om längre öppettider och större flexibiltet. Vad som tidigare bara var viskningar om privatiseringar och entreprenörskap är nu smått spastiska men högljudda utspel.

MEN

91 procent av svenskarna anser att allmänna bibliotek är viktiga för att samhället ska fungera.

Drygt 70 % av alla svenskar skulle betala mer i kommunalskatt om pengarna går till bibliotek.

Endast 2 % av befolkningen tycker att biblioteken borde få minskade resurser, dvs 98 % håller inte med om den reella bibliotekspolitik som de flesta kommuner idag driver.

Så vad är problemet?

Jo, problemet är att att stödet biblioteken har från allmänheten är ett tyst, passivt stöd. Vi lever i en värld där det blir allt svårare att samla människor kring frågor som är mer immateriella än bensinpriser och fastighetsskatter. Livspussel, lördagsturen till Mediamarkt och ett allt mer ökat tryck på den enskilde samhällsmedborgarens tid och energi gör att orken till engagemang uppenbarligen tar slut vid den ifyllda enkätens sista rad.

Det är notoriskt svårt att ens få biblioteksbesökare att på plats fylla i en kort utvärdering av sitt eget bibliotek. Hur ska man då, ens i sina vildaste drömmar, kunna förvänta sig att de spontant ska tåga till Rosenbad i samlad trupp med neddragningsstatistik, lånekort och högafflar i högsta hugg?

Tystnaden från sektorn själv är ljummet bedövande. Och där har vi det stora problemet. För medan bibliotekariechefer och deras anställda landet runt sliter för sin verksamhet och kämpar mot kommunstyrelsernas rödpennor, så lyser de öppna och engagerande nationella diskussionerna med sin frånvaro. I publikationerna och forumen för de redan invigna och införstådda lobbas bollarna fram och tillbaka (jag förmår inte bli exalterad av denna ofta oändligt repetitativa ping pong-match). Christer Hermansson är ett undantag. Hans retoriska strategier och hans val att göra de större dagstidningarna och pocketbokhyllorna till sin arena är förmodligen det närmaste ett förfolkligande av biblioteksdebatten som vi har idag.

Christer Hermansson är bibliotekarie i Strängnäs. Och vem ska värna om bibliotekens väl om inte bibliotekarierna?

Jag kliver snart ut i en yrkesgrupp som präglas av att den har ett synnerligen högt kulturellt och utbildningsmässigt kapital samtidigt som att den är stadigt förankrad i den konkreta verksamheten. Dessa människor borde både kunna hävda sig i nationellt debatt och kunna förmå engagera sitt närsamhälle.

Debattsidor i de stora dagstidningarna är viktiga. Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att skapa ett opinionsbildande ute i kommunerna. Sveriges chockerande brist på nationell samordning av bibliotekspolitik en innebär att det verkliga arbetet måste ske på det lokala planet. Den politiska makten i Sverige utgår från dess folk, från väljarna i varje kommun. Det är dessa som måste nås. Där bibliotekens öden bestäms, där måste bibliotekarierna ta plats, beväpnade med fakta, engagemang och strategier.

Biblioteket och de som arbetar i, driver, brinner för och värnar om dessa måste våga.

Våga kliva ut från referensdiskar och utlåningdiskar.
Våga ta plats i den omvärld som avgör deras öde.
Våga sätta ljuset på sig själva och sin verksamhet.
Våga peka på nödvändigheten och på utmärktheten.
Våga uppröra och våga ta i.
Våga vara obekväma.
Våga höras, och våga synas.
Våga föra ett jävla liv.
Våga bära läderbyxor?

Synligt engagemang engagerar. Och engagemanget finns där.
Men tyvärr riktas den idag ofta fel; in i en knuten näve i en byxficka.

Bibliotek innebär gratis tillgång till all upptänklig information som vårt samhälle sammanfogas av. Det betyder barnteater och sagostunder. Det betyder möten mellan människor. Och det betyder kanske framför allt den demokratiskt bestämda gratis tillgången till det skrivna ordet och läsningen - det vill säga till den grund som vår kultur och vår tillvaro står på.

Visst, biblioteket behöver kärlek. Library Lovers-kampanjen har en funktion. Men rosa försäkranden om allmän välvilja hjälper inte mot nedskärningar och nedläggningar. Det kan däremot bibliotekarier i uppror göra.

Elegans från (ung) vänster.

Så här ska det göras. Här är upptakten till inlägget, som handlar om en tv-debatt i veckan där Ung Vänsters Ida Gabrielsson sopar banan med muf:aren Niklas Wykman angående orsakerna till det faktum att kvinnor fdag fortfarande tjänar mindre än män. Wykman svamlar om det kvinnliga självförtroendet, moderat-inititerade folkrörelser (den tankefiguren är väl f.ö. något nytt ,om man inte räknar individualism och konsumism som folkrörelser då) och andra fullständiga absurditeter. Trams naturligtvis. Gabrielssons knorr är ljuvlig.

Endast privata utbildningsföretag svensk lärare har.

Appropå debatten om privata företag i utbildningssektorn! Notera förslagsvis först vilket skolämne som tjänsten gäller och ta sen en liten titt på grammatiken i annonsen.

Grönt och rött.

Den här artikeln var ju lite jobbig läsning. Tre unga ideologiblinda partiföreträdare för miljöpartiet driver på DN Debatt tesen att vänstern står för allt för mycket som Mp inte kan eller bör står för. Deras slutsats blir, på ett rätt förvirrat sätt, att deras parti bör hålla sig på mils avstånd från kommunisttokarna och istället enbart samarbeta med de hygglo socialdemokraterna.

Synd bara att artikelförfattarna i sin hetsiga poängjaksförsök verkar ha missat att deras utvalda lekkompisar de facto håller med de föraktade röda kamraterna i det flesta av debattartikelns sakexempel.

Men, ingen oro. Birger Schlaugh använder strax sin florett och slägga och visar var det politiska skåpet ska stå.

Just det. Samma. Fast, ja, typ inte då.

En omgång genus så här som tidig början på dagen. Kvinnlig hysterika och manlig gigant á la 2008.

Om försäljningen av OMX.

Läs! Skulle ge min högra hand för den killens språk och analysförmåga. Så jäkla elegant han bygger sin text och sitt resonemnag. Så enkelt han får det att verka! Njuter, gnisslar lite tänder och återgår sen till att fortsätta läsningen av min oavslutade c-uppsats.

Snart blir det bio! "I'm not there ". Har en vag känsla av att jag inte kommer begripa hälften. Tur att jag har ett äkta Dylan-freak som sällskap!

Bildning vs Kompetens?

Som vanligt är han stringent klok och välformulerad. Och, som oftast, så har Sven-Eric Liedman även här rätt i sitt resonemang om det nya kunskapsbegreppet, där politiska vaga visioner om nyckelkompetenser ersätter bildningen som utbildningssideal.

Inte en av Liedmans alla bästa texter i och för sig. Men som vanligt får hans språk och intellekt mig att rysa lite av ren och skär njutning.

Individuell prioritering eller medborgerlig rättighet?

Det här är riktigt bra skrivet. Om något som är väldigt väldigt viktigt.
Kultur (här i skepnaden av alla de med skattemedel införskaffade skatter - kärl som i sig bär vårt förflutna - som finns på de svenska museerna) får aldrig bara vara en ekonomisk lyxvara, något man genom ett ekonomiskt val förväntas unna sig. Kultur får aldrig vara en relik, värd attt vårda men inte viktig att förmedla. Kulturpolitik får aldrig ha konserverandet men inte folkupplysningen som sitt syfte. Då är vi riktigt illa ute.

About bloody time

Umeå komun startar en förskola med uttalat genusperspektiv.
http://umea.expressen.se/Nyheter/1.728851

Inte en dag för tidigt. All heder åt Umeå för att de tar steget! Nu vill jag se resten av landet vakna upp och ta sig samman också.

Halveringstiden för kännedom om ens universitets geografiska lokalisering kan nu fastställas till varandes mindre än 11 år.

Skulle kunna skriva något om affären herr Littorins akademiska referenser.
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15856045.asp
Påbörjade faktiskt en text.
Men det blir bara en massa insparkande av öppna dörrar.
En massa rajerande över vissa folkpartistiska hjärteidéer som "Hårdare Tag Mot Fuskare", "Mer Krav I Skolan".
En ingånde analys av uttalandet " Jag kommer inte ihåg var universitetet ligger, det var i USA och det var elva år sedan."
Osv osv
Så det får vara.
Det finns nivåer som är för låga.
Även om de är förförande inom räckhåll...

Uppdatering: Ja, Littorin är moderat. Hmm, jag har visst svårt att uppfatta skillnader mellan våra ledande högerpolitiker. En miljöpartist skiljer sig i sin retorik från en socialdemokrat och en vänsterpartist. Men för mig känns högern just nu som en enda grå massa med akut brist på nyansskilnader.

Sjukhus bortslumpas! Vid intresse, ring Rosenbad. Endast snabba bud mottages.

Skriv på listan för att protestera mot startlagen.

http://www.gemensamvalfard.se/

Om tvivel finnes (gäller er borgerliga väljare i min närhet) så kan ni ju luta er på gamle Carl Thams välborstade kostymaxel i denna fråga och skriva på med det goda höger-samvetet intakt. (se websidan för referens)

Eller P C Jersild (för er akademiker/litterärt begivna). Läs den strålande DN artikeln här:

http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/0/jsp/print.jsp?&a=646435

Så, sätt fart nu. Inga privata sjukhus tack!

Ingen nytt under vårsolen

Så, den hiskelige lille mannen med hästsvans har tagit sin vårpromenad.

Åh, lycka att vara student under en borgerlig regering!
Det jag behöver är ju sannerligen rättigheten att få jobba mer.

Det är ju så jag bäst får ut mest av den utbildning
jag lånar pengar jag inte kan leva på
för att kunna skaffa mig en avancerad utbildning
för att kunna tjäna det samhälle
som lånat ut pengarna till mig.
Och sen kräver mig på ränta.
Och återbetalning efter sex månader - oavsett min inkomst.

Fattigdomsgränser gäller inte studenter.

Studiemedlen är baserade på en romantisk idé om studentlivet
där nudlar är en del av charmen.

Men när inte studenten längre är
20 år,
barnlös
med tillgång till billiga hyresrätter (eller studentboenden)
spricker kalkylen som en skimmrande såpbubbla i vårsolen.

Lite fakta:

48 procent av alla studenter har inget månatligt sparande.

27 procent av studenterna har inte råd att betala för försäkringar.

17 procent av studenterna får bostadsbidrag. Observera att många avstår, då de är rädda för återbetalningsrisken. Dessutom har inte ensamstående från 29 års ålder och uppåt rätt till bostadsbidrag.

Var tredje student klarar inte en oförutsedd utgift på 1000 konor.

Hälften av alla studenter får eller har fått ekonomisk hjälp av släktingar och vänner.

Var fjärde student har funderat på att avbryta sina studier på grund av den dåliga ekonomin.

Av de som har barn är motsvarande siffra 58 procent.
(Källa: http://hojstudiemedlet.sfs.se/)

Jag tillhör de lyckliga.
De som har haft tur, rätt bakgrund och rätt kontakter.
Som alltid har haft mamma och pappa som skyddsnät.

För det är jag tacksam
Men förbannad för att de skall behövas.
Förbannad för att de som inte har det jag har
har det som de har det.
Av ingen försvarbar anledning.