Mot imorgon.

Jag stressar.
I många led och längs med flera tidslinjer. Nu, här, sen, avsevärt längre bort. Och tyvärr över saker som egentligen är fyllda med lust. Men den lusten pyser någonstans ur när sakerna ska passas in i en verklighet som kräver val, strategier, linjer.

En kandidatuppsats kräver alltid ett ämne. Ett yrkesliv måste alltid inledas med ett första jobb. Dessa två fenomen går just nu ihop i mitt huvud. När varma impulser slår emot kalla verklighetsfaktorer uppstår förvirring. Ett förhatligt ord: spjutspets. Ett än värre: profilering.

Men tills beslut måste tas skriver jag små intressanta tentor om digitala bibliotek och håller mig inne för att inte bli blöt.

Glädje och den stora nyttan av gyllene fjättror.

Jag mår bra.
Innanför hosta och andra ytliga krusningar anas inga svarta skuggor
och ännu ett år har prydligt placerats i mappen,
av den vita rocken med den bortvända blicken men trygga handen.

Ja jösses.
En evighet sen den handen på en skakande axel.
En evighet sen promenaden på en glasskiva inleddes
på en osynlig väg lagd över en avgrund
höljd i dimmig ovisshet.
Där inget fanns
förutom beslutet att hålla blicken uppe
och fäst på andra sidan.

Icke-Vetskapen och Rädslan
kan verka nog så otäcka.
Som bestar med allt för stora tänder
och allt för vilda ögon.
Men bundna i tunna kedjor av spunnet guld,
(för tänjda kan de aldrig bli)
kan man snart närma sig dem
steg för steg,
med utsräckta händer som inte röjer sitt inre skälvande.
Tills de okända så småningom inte längre vill skada
och man till slut en dag
kan slå sig ner en stund,
så där ganska nära intill,
och vila.

(Bla bla bla. Jag är hur som helst strålande frisk i sjukdom och inte längre rädd för otyget. Inte speciellt ofta i alla fall. Och inte speciellt ofta är förbannat utmärkt.)

Byta roller eller bryta roller?

Läs Stina Zethraeus text i DN om (bristen på) känsliga pojkar i barnlitteraturen.

Starka flickor går idag rätt lätt att hitta i en bokhylla på ett bibliotek eller i en boklåda på förskolan. Men pojkar som går utanför de hårda, modiga, starka ramarna? Knappast. Du kan idag få en pojke att (om än i tveksam ton) gå med på idén att flickor kan spela fotboll lika bra som en kille. Men försök få en grupp 5-åriga pojkar att gå med på att pappa lika bra som mamma kan baka tårta till kalaset. Eller att det inte är något fel på pojkar som inte vill leka krig eller som är usla på brottningsgrepp. Nollställda ansikten är allt som oftast det som möter frågeställaren.

Barn lär av exempel. Enkelt. Så enda lösningen för att skapa ungar som inte för livet hämmas av blytunga tvångströjor av könstillhörighetstvång måste med nödvändighet vara en rik marinad av alla upptänkliga olika exempel!

Mer mjuka pojkar och mer starka flickor. Absolut mer av de som vill vara uttalat motsatta.

Men vad som ofta glöms är behovet av exempel på individer (som Pija Lindenbaums grymma Gittan) som inte vill vara något alls, utan mest sig själv. Att lyckas sätta barnbokskaraktärers kön i andra hand kräver en klok och medveten författare . Men vad som krävs är fler böcker om individer som inte är "pojke" eller "flicka" utan bara nyfikna, fega, ensamma, orädda, svartsjuka eller nervösa - de där känslorna som alla små och stora människor känner, oavsett färgen på mössan som BB gav dem.

(Update 19/12: Jag har redigerat texten språkligt)

Adventstid

Nysåpade golv och ljus i fina stakar.
Amaryllisklockor som stilla öppnar sig.
Lingonris i vaser och skänkta lussekatter i frysen.
All vardagsbråte gömd i den största garderoben.

Nu börjar det sjunka in att det är något på gång.

Tidigare år har julen liksom smugit sig på bakifrån och när jag vänt mig om den 23:e är den bara där och jag är inte på något sätt beredd. Julhelgen går sen åt till att komma ikapp och sen när jag sedan är hjälpligt harmonisk med någon sorts form av stjärnglans i ögonen är det hela tyvärr snart sorgligt och obönhörligen förbi.

I år vill jag vara beredd. Se stunder och ögonblick. Bredvid mig står ett soffbord med spår kvar efter en skön adventsfika. Och jag är glad att jag och andra tog tid som egentligen inte riktigt fanns.
Den gruvliga eländesförkylningen har haft en poäng. Ok, jag ska lyssna.

Jag är svag för juleljus. Svag för drömmarna om lite ljus i inre och yttre för att bekämpa regn, mörker och håglösheter. En idé om hopp och frid för en stund, oavsett bärarens utgångsläge. Men det mörka utanför fönstret sänker sig över Svrige och förutsättningarna för julefrid blir allt svårare för allt fler och mina kronor i en soldats gryta känns futtiga.

Slammret av mynt i grytan är en brasklapp. Det kluvna känslan när jag tänder ljus i fönstret mot mörkret utanför en oundviklighet. Jag letar ständigt i mitt inre efter brännpunkten mellan förhoppningar, föresatser och förmåga.

En blå hyacint pryder mitt soffbord. Smaken av varm glögg värmer en sönderhostad hals. Och det bittra blandas med det ljuva i en papparkaka.

Tillägg:

Men vad jag längtar efter att bli klar!
Jag vill vara den där färdiga jag ska bli redan nu:
med Kandidat och Master i ryggen:
kompetent, full av vilja, energi och tankar.
Randiga strumpor från Gudrun Sjödén i skorna
- men hermanssonska läderbrallor i sinnet.

Det är för tyst på biblioteken.

Ok. Lite allvar en stund.

Idag går boklånen ner på de svenska folkbiblioteken. I budgetar över hela landet får biblioteken mindre pengar. Igen. Nedskärningar i personal kolliderar med låntagarnas (önskemål om längre öppettider och större flexibiltet. Vad som tidigare bara var viskningar om privatiseringar och entreprenörskap är nu smått spastiska men högljudda utspel.

MEN

91 procent av svenskarna anser att allmänna bibliotek är viktiga för att samhället ska fungera.

Drygt 70 % av alla svenskar skulle betala mer i kommunalskatt om pengarna går till bibliotek.

Endast 2 % av befolkningen tycker att biblioteken borde få minskade resurser, dvs 98 % håller inte med om den reella bibliotekspolitik som de flesta kommuner idag driver.

Så vad är problemet?

Jo, problemet är att att stödet biblioteken har från allmänheten är ett tyst, passivt stöd. Vi lever i en värld där det blir allt svårare att samla människor kring frågor som är mer immateriella än bensinpriser och fastighetsskatter. Livspussel, lördagsturen till Mediamarkt och ett allt mer ökat tryck på den enskilde samhällsmedborgarens tid och energi gör att orken till engagemang uppenbarligen tar slut vid den ifyllda enkätens sista rad.

Det är notoriskt svårt att ens få biblioteksbesökare att på plats fylla i en kort utvärdering av sitt eget bibliotek. Hur ska man då, ens i sina vildaste drömmar, kunna förvänta sig att de spontant ska tåga till Rosenbad i samlad trupp med neddragningsstatistik, lånekort och högafflar i högsta hugg?

Tystnaden från sektorn själv är ljummet bedövande. Och där har vi det stora problemet. För medan bibliotekariechefer och deras anställda landet runt sliter för sin verksamhet och kämpar mot kommunstyrelsernas rödpennor, så lyser de öppna och engagerande nationella diskussionerna med sin frånvaro. I publikationerna och forumen för de redan invigna och införstådda lobbas bollarna fram och tillbaka (jag förmår inte bli exalterad av denna ofta oändligt repetitativa ping pong-match). Christer Hermansson är ett undantag. Hans retoriska strategier och hans val att göra de större dagstidningarna och pocketbokhyllorna till sin arena är förmodligen det närmaste ett förfolkligande av biblioteksdebatten som vi har idag.

Christer Hermansson är bibliotekarie i Strängnäs. Och vem ska värna om bibliotekens väl om inte bibliotekarierna?

Jag kliver snart ut i en yrkesgrupp som präglas av att den har ett synnerligen högt kulturellt och utbildningsmässigt kapital samtidigt som att den är stadigt förankrad i den konkreta verksamheten. Dessa människor borde både kunna hävda sig i nationellt debatt och kunna förmå engagera sitt närsamhälle.

Debattsidor i de stora dagstidningarna är viktiga. Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att skapa ett opinionsbildande ute i kommunerna. Sveriges chockerande brist på nationell samordning av bibliotekspolitik en innebär att det verkliga arbetet måste ske på det lokala planet. Den politiska makten i Sverige utgår från dess folk, från väljarna i varje kommun. Det är dessa som måste nås. Där bibliotekens öden bestäms, där måste bibliotekarierna ta plats, beväpnade med fakta, engagemang och strategier.

Biblioteket och de som arbetar i, driver, brinner för och värnar om dessa måste våga.

Våga kliva ut från referensdiskar och utlåningdiskar.
Våga ta plats i den omvärld som avgör deras öde.
Våga sätta ljuset på sig själva och sin verksamhet.
Våga peka på nödvändigheten och på utmärktheten.
Våga uppröra och våga ta i.
Våga vara obekväma.
Våga höras, och våga synas.
Våga föra ett jävla liv.
Våga bära läderbyxor?

Synligt engagemang engagerar. Och engagemanget finns där.
Men tyvärr riktas den idag ofta fel; in i en knuten näve i en byxficka.

Bibliotek innebär gratis tillgång till all upptänklig information som vårt samhälle sammanfogas av. Det betyder barnteater och sagostunder. Det betyder möten mellan människor. Och det betyder kanske framför allt den demokratiskt bestämda gratis tillgången till det skrivna ordet och läsningen - det vill säga till den grund som vår kultur och vår tillvaro står på.

Visst, biblioteket behöver kärlek. Library Lovers-kampanjen har en funktion. Men rosa försäkranden om allmän välvilja hjälper inte mot nedskärningar och nedläggningar. Det kan däremot bibliotekarier i uppror göra.

Bristen på tid och behovt av densamma.

Tiden är lika flyktig och illusiv
som dagsljuset utanför fönstret
och jag förstår inte
hur andra hinner, orkar, kan
allt det där de uppenbarligen hinner, orkar, kan.

Jag vill bara skärma av ett slag,
inte så länge, en kort stund går så bra
jag är inte omöjlig.

Och finna ett fragment av tid
som inte är fastkedjat vid alla de andra
i en att-göra lista
på ett block av tristaste returpapper.

And then I see a darkness.

Tröttheten börjar smyga sig på
och jag vill inte så mycket alls.
Men ett litet kort i plast för yoga och pilates
för själen (och för annat också)
gör förhoppingsvis susen.
Fina E ska få sällskap
på simbanor och pilatespass
och min rygg ska bli starkare
och min ork mer.

Bloggerskan jonglerar mycket just nu
inte mer än andra
kan tänkas
men lite mycket för mig.

Jag är en duktig flicka som
minns små detaljer, ser stora drag
läser sin litteratur,
sällan ger ett nej,
skriver sina texter,
tar sig frivilligt an nytt och mer,
passar andras barn,
hinner med,
kommenderar i stt hus,
med alla andras bästa ofta först

och liten trött tagg i själen.

Och det helt enkelt förbannat svårt att inte vara sådan.

Frid behövs en stund då och då i virveln av stunder.
Varm choklad, soffa och filt, tv utan mening, böcker i knät som inte egentligen behöver läsas, tända ljus, mat lagad av någon annan, bara mannagrynsgröt till middag, sällskapsspel och vin i raggsockor, lagom långa promenader till bassäng eller yogamatta, pannpussar, frukt- och nötmix i stora byttor och varma fingervantar på kalla mornar.

Tankar under fin fransk mössa.

I solstrålande blir luften lättare
och världen lite mindre tung på axeln.
Jag andas kyla på lätta steg i gnistande vithet.

Nyss ett besök av en annan makt. Ville åt någon nära, viktig. Ombett, oönskat, ovälkommet.

Fast bara en helt kort ögonblick.
Tillvarons ordning blev återställd ens innan någon ens hann se sig om, undra, sakna den.
Så i solstrålandet känns lätthet. Och i det frusna gnistrar tillförsikt.

Men kylan i luften ute idag är inget mot kylan i själen när jag trodde.

Balansräkenskaper.

Hitta hem.
Eller i alla fall finna rätt i ett vägskäl
och vara på väg.

Tillbaka hem till någonstans
och någonting som fanns,
men som gömde sig en stund.
Men också till något nytt som sen visade sig
vara hemma.

Och tryggheten och tillförliten
och självklarheten är alldeles sammetslen.

När något går på semester innan resten.

Ingen text vill fastna på skärmen
inga tankar vill bli tänkta.
Att skjuta upp saker är som känt sällan en bra idé.
Kan inte navigera bland dimmiga tankevågor,
funderingarna är sega och tröga i rörelserna.
Ingen styrsel ingen struktur.
Mina skrivkramper är dagdjur
så det är bara att fortsätta vänta på
att himlen ska bli lite mörkare
så analysförmågor
och formuleringar
ska våga sig fram
och ge sig till känna.

Tur att andra saker är bättre då.
Tur att fem pojkar spelade som gudar igår
och fick mig att dansa till spårvagnen i morse
till minnesmelodierna i huvudet!
Tur att om inte väldigt länge nu så får jag bara vara!
Och tur att lika snart får jag sätta mig på ett tåg
och resa till fina vänner!

Bildning vs Kompetens?

Som vanligt är han stringent klok och välformulerad. Och, som oftast, så har Sven-Eric Liedman även här rätt i sitt resonemang om det nya kunskapsbegreppet, där politiska vaga visioner om nyckelkompetenser ersätter bildningen som utbildningssideal.

Inte en av Liedmans alla bästa texter i och för sig. Men som vanligt får hans språk och intellekt mig att rysa lite av ren och skär njutning.

Duktig flicka.

Så mycket tid för att känna in, läsa av, förutse och ta ansvar för andras behov.
Genuina. Förväntade. Outtalade. Förutsatta.

För mycket tid.

När orken tar slut.

Varför är det rätta alltför ofta det svåra?
Sopsortering så tråkigt.
Blötläggning av bönor så långsamt.
Få lampor tända lite deprimerande.
Ansträngningen att ta sig Lundbybadet så full av motstånd.

Att vara den man vill vara kan ibland verka så gräsligt omöjligt.
Stark.
Empatisk.
Jämställd.
Miljömedveten.
Kreativ.
Hoppfull.
Engagerad.
Stoisk.
Övertygad.
Förlåtande.
Förstående.