Idag.

Efter en lång lång flyttperiod (att få ihop två bohag som ska bli ett i en ny lägenhet, som behöver målas först, är helt enkelt sjukt arbetsamt) börjar det bli klart hemma. Efter färg, möblering och oändligt plock och sortering börjar vi båda lyfta och vidga blicken även till utanför husväggarna. Igår firades födelsedagen med morgonuppvaktning och god middag på Bazaar på Kyrkogatan. Fina vinglas och Ane Bruns nya fick jag, plus Susan Faludis Den amerikanska mardrömmen att sätta feministtänderna i!

Två veckors arbetsplatsförlagd utbildning och auskultering (flott fras det där) i Kungälv är snart slut och vad roligt det har varit att se något nytt! Att till exempel delta i ungdomsverksamhet, rigga bokutställningar, prata inköpsstrategier och se informationsutbildning för skolelever har gett fördjupad insyn i folkbiblioteksverksamheten. Och entusiasmen för jobbet bara växer!

Sommar jobbsansökningarna har skickats ut och fingers crossed så ger det något. Om inte annat så har resan i alla fall påbörjats. Tackar gud för mitt biblioteksassistentjobb. Vad man lär sig varje dag! Idag är det dags för ett första pass på Pedagogen. Roligt med ett nytt bibliotek!

Och visst har man tydligen inte heller valt så fel väg som alla olyckskorpar kraxat.

När inget särskilt sker.

Klockan är mycket och jag borde sova. Eller skriva strålande saker om kvalitativa saker för att någon annan vill det. Men jag tittar lite på mina tår bortom skärmen och lyssnar på Tom Waits och känner viss förnöjdsamhet över att så är fallet.

Har idag varit bland bokhylllor, lånekort och referensdiskar igen. Och trivs som fisken i vattnet. Lycka att vilja bli det man ska bli!

Sedan, innan Spotify tystnar
en lyssning till på Nina och visorna.

Nu och det som kommer sen.

Stängt min dörr från en lång dag och en lång vecka,
som inte ens är slut.
I ryggen barnbärarvärk
huvudet lätt bedövad.

Men ön är närmare att jobba på,
första dagen gick fort
och vid lunchtid ett erbjudande ett sexmånaders-vikariat
(vilket säger mer om personalsituationer än om mig).

Fast ett nej-tack-men-tack fick det bli
för i januari är det dags för mig att
återigen gå upp innan gryningen har vaknat
införskaffa välgörande kaffe i pappmugg
och ta tåget som vid Hindås har kommit exakt havvägs
mellan nutid och framtid.

Glad är jag då för tågsällskap
och tankesällskap
av trevliga, klipska flickor
som gör resan både dit och där värt allt besvär!

Dagen i siffror - och i en lång lång text

9 barn idag - så lagom!
1 chokladask från mor.
25 tillfällen då sträng fröken-röst behövdes.
6 nya böcker att hämta på posten
? kr i fortkörningsböter - spännande...

Måste även dela med mig av dagens magiska ögonblick. I mitt genomplöjande av mina kollegors högar med barnpedagogisk litteratur, har jag nått till en bok om barn och berättande. Har helt snöat in på idén om samtal mellan barn och pedagog som inte har något fastställt mål och som tar sin utgångspunkt i ett samtal om någon bok man just läst för dem.

Har känt mig väldigt fylld av inspiration och var idag otroligt sugen på att testa idéerna på "mina" barn.

Det hela går ut på att man möter barnen i samtalet om en specifikt utvald bok. Viktigt är att inte välja en där det finns en tydlig senmoral eller enbart en möjlig läsning av texten. Tanken är just att samtalet tar sin början just i att tolkningen av boken inte är given. Att lyssna på barnens åsikter om berättelsen och ta dessa på lika stort allvar som vore de vuxna individer innebär en öppning mot ett samtal som inte går ut på att pedagogen ska förklara, instruera barnet eller belysa något specfikt - något som ofta är ett syfte i vanliga fall.

Genom att presentera boken, visa upp den, tala om vad titeln är, vem som är författare/illustratör samt läsa baksidestexten för dem, bjuder högläsaren in barnen till just denna specifika läsupplevelse samtidigt som man för in dem i en litteraturteoretisk diskurs. Perspektivet på boken som ett fysiskt ting, med en upphovsman/kvinna och en bakgrund är något självklart för en vuxen läsare, men något barn sällan möter. Jag har nu lärt mig detta: att ta barnen som läsare på allvar. Självklart kan de hantera och ta till sig information som författar- och illustratörsnamn!

I gruppen jag läste för fanns en pojke som var splittrad i sin koncentration under hela läsningen. Detta är inte ovanligt och jag förväntade mig inte att han skulle ta in berättelsen eller kunna delta i ett samtal om den efteråt. Boken handlar om Oskar som får skäll för saker hans osynlige vän Billy gjort: badat katten, smutsat ner, stoppat grodor i mormors tofflor osv. Slutet av historien öppnar upp för två tolkningar av texten. Dels att Billy är en låtsasvän. Men även att han faktiskt existerar.

Efter att jag avslutat läsningen frågar jag barnen vad de tror. En och en får de redogöra för sina argument för eller emot Billys existens. När jag kommer till den ovan nämnda pojken hoppar jag över honom. Detta av två skäl. Jag har dels uppfattat honom som inte engagerad i läsupplevelsen och därför misstänker jag att hans svar bara kommer bli "jag vet inte". Han är även just i det ögonblick upptagen med att söka uppmärksamhet från ett annat barn genom att göra fula miner, så jag väljer att ignorera detta beteende för diskussionens bästa.

Men när jag frågar en flicka bredvid pojken vad hennes åsikt är tittar pojken upp på mig och säger "Men ska du inte fråga mig om Billy?". Jag ber om ursäkt och när flickan pratat färdigt frågar jag pojken om vad han tror. Han säger "Jag tror inte att Billy fanns". Jag frågar varför. Han svarar: "För att han var på ett annat sätt". När jag frågar vad han menar visar det sig att det är illustrationerna i boken han syftar på. Så vi går tillbaka till sista sidan i boken där Billy syns. Och visst har han rätt. Billy är aningen annorlunda teckad än de andra karaktärerna i boken.

Pojken har alltså inte bara blivit intresserad av och lyssnat på boken (något som är ganska olikt honom). Han har även analyserat illustrationena på ett sätt som jag med 20p Litteraturvetenskap i bagaget inte har gjort och är dessutom angelägen att få ge sin åsikt.

Samtalet med barnen om boken, om osynliga vänner och om saker som kanske finns men som man inte kan se fortsätter en stund.

En timme senare kliver jag in i ett rum där ett par av barnen leker. Jag frågar vad de gör. De ber mig att inte störa, de leker nämligen med sina osynliga kompisar. I ett annat rum är en pojke upptagen med att berätta ur en sagobok ut i tomma luften. Han pekar och förklarar vad som händer på bilderna. När jag frågar vem han läser för tittar han upp och tystnar. Jag inser att jag har klampat in i hans lek och drar mig tillbaka. På vägen ut hör jag honom säga: "Och den här boken är illustrerad av Peter". Inte till mig utan till den osynliga kompisen bredvid honom.

Upplevelsen att genom en berättelse och själva tekniken runt berättandet kunna fånga barns intresse och intellekt, både som individer och som en grupp är så häftigt att jag nästan gick raka vägen och anmälde mig till förskollärarprogramet!

About bloody time

Umeå komun startar en förskola med uttalat genusperspektiv.
http://umea.expressen.se/Nyheter/1.728851

Inte en dag för tidigt. All heder åt Umeå för att de tar steget! Nu vill jag se resten av landet vakna upp och ta sig samman också.

Amanda och Chokladfabriken

Alla borde få jobba på en chokladfabrik.
I alla fall någon gång i livet.

Och om man inte får jobba där: Välkommen förbi!

http://www.kronhusbodarna.nu/choklad.htm

I student-sommarens början.

Springer mellan jobb just nu.
Choklad, barn och bakelser
avlöser varandra.
Vill vara ledig.
Ett tag med bara varande.

Mitten av augusti. Tio dagar.
Då.

Dåndimpar och praliner

Var på vårdcentralen i förmiddags,
blodprov inför nästa dos MS-medicin.
När sköterskan stack
smärtade det något infernaliskt i armen
och det blev svart för ögonen.
Var borta i ett par minuter
och fick tillbringa tio till på en brits
med att känna mig ganska dum.
Så har man gjort sig till ett spektakel där...

Ikväll är det dags för jobb på chokladfariken!
Volvo har tydligen ett par tusenlappar över
och dessa skall spenderas på
chokladpralintillverkning
och champagnesmuttande
för ett par hundra anställda.
I kvällarna tre skall det hela pågå.
Ska bli riktigt roligt!

Krokantrullar, valnötsbröd och smörgåstårtor

har jag idag bekantat mig närmare med.

Likaså med sura tanter,

lätt berusade lodisar

söta Kvällspasset i P3-killen

glada invandrare.

Kan sägas är

att det är tur att man gillar att städa

(i alla fall allt som inte är hemma)

och att kunder-i-kö-underhållning faller inom mina starkare förmågor.

Nu: tvätt, tvätt och mera tvätt.

Sen en liten stund i solen.

Med Herman Dune i cd:spelaren

ut genom balkongdörren.

Ser bedrövligt ut under balkongdörren.

Vill köpa stora krukor och baljor för

smultron

slingrande luktärt

basilika

och blommor.

Att sitta bland och njuta av i sommar.

När bullpackandet, bakelseserverandet och kartongomknytandet är slut för dagen.