När backlashen kom till byn.

I kristider går den autktoritära makten till attack mot feminismen. Helt i linje med denna vedertagna tes tar SvD in en debattartikel som inte är av denna värld. Detta är dagen då genus blev ett fult ord.

I kort kan ju sägas att Tanja Bergkvist djupt har missuppfattat genuspedagogikens syfte och metoder (hon anger inga belägg för sina grovt generealiserande anklagelser förutom "egen erfarenhet").

Bergkvist oförmåga att se kritiskt på sig själv som påverkansbar människa i sin föräldraroll är skrämmande. Det är dessutom ett synnerligen ont exempel på hur många tyvärr agerar ur den försvarsposition de själva placerar sig i så fort ett genus-relaterat ämne förs upp på bordet. En uppfattning om att vuxna människor kan påverka sina barn på icke-ideala sätt blir en personlig anklagelse som dessa föräldrar, likt författaren, inte kan hantera:
- Skulle någon annan veta bättre än jag hur jag ska uppfostra mina barn?! Vansinne! Jag har fött ett barn ergo är jag en barn-, barndoms- och barnpedagogisk expert.
Alternativt:
- Jag har varit med och avlat ett barn, ergo osv...

Författaren förfasas även över den strukturella idén att de högutbildade forskare i form av genusvetare som författaren går till strids emot eventuellt skulle besitta kunskaper som människor i gemen inte känner till. En åsikt som hade varit direkt löjeväckande och omöjlig att hävda om den t.ex. rört den naturvetenskapliga delen av akademin.

Bergkvist lyckas nudda vid två intressanta frågor. För det första: är skogen en könsneutral plats jämfört med en lekhall? Och är ett könsneutrum (som ofta automatiskt blir ett utvidgande av pojkarnas könsdiskurs) att föredra framför en (medveten) mix av de nuvarande båda ytterligheterna?

Men vad Bergkist är ute efter är omöjligen inte att få svar på eller en diskussion kring dessa frågor. Artikeln kan genom sitt språk och sin stil enbart ses som en grov och plump provokation. Tyvärr slutar inte eländet där utan fortsätter med SvD:s uppföljande "artikel" med övertydlig slagsida för Bergkvist påhopp.

Samantaget gör SvD:s lilla smaklösa "genuskupp" att det är svårt att få tankarna att vandra i någon annan än den misstänksamma. Baserat på form och innehåll i de två texterna blir det svårt att tro annat än att någon eller några på SvD nu gnuggar händerna över att "läsarna"/"vanligt folk" nu äntligen kan ses sätta sig upp mot de "genustalibaner", som Bergkvist benämner Sveriges genusvetare. Vidare att någon/några i SvD-huset känner en djup belåtenhet över att deras tidning är med i kampen mot den akademiska forskarkår som Berkvist ser önska "ställa allt till rätta i det samhälle som mänskligheten utvecklat under tusentals år på ett felaktigt sätt innan genusvetarna kom till vår undsättning." Eventuellt dricks det även punch.

Backlashen som feminismen nu genomgår blir sorgligt tydlig på SvD:s krispiga tidningblad. En liknande ogenerad attack hade inte varit möjlig för fem år sedan. Men nu. Anything f*****g goes tydligen.

Helgens julprojekt

har kakform. Eller snarare cookiesform. Detta är ett gamalt recept från Arla (och kan fortfarande hittas på deras websida från vilken bilden är lånad). Knaprigt med råsocker och havrygryn och syrlighet som balanserar upp från lingonen. Att inte snåla med lingon är f.ö. väsentligt här. Alla råvaror som kan bör såklart vara eko.

Lingoncookies

35 stora eller 50 små

200 g rumstempererat smör

3 dl råsocker

2 ägg

1/2 tsk salt

1 tsk vaniljsocker

3 dl havregryn

3 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

2-3 dl frysta lingon

Sätt ugnen på 200°.
Rör smör och socker poröst. Rör i ägg, salt, vaniljsocker och havregryn. Blanda mjöl och bakpulver och blanda ner i smeten. Forma till runda kulor och lägg dessa på plåtar med bakplåtspapper. Bra att tänka på här är att kakorna ökar rejält i storlek i ugnen så gör kulorna mindre än tänkt slutstorlek och lägg dem glest. Platta till och tryck i lingonen. Grädda i mitten av ugnen 10 – 12 min. Låt kakorna kallna ordentligt på papperet innan de lossas.

Glädje och den stora nyttan av gyllene fjättror.

Jag mår bra.
Innanför hosta och andra ytliga krusningar anas inga svarta skuggor
och ännu ett år har prydligt placerats i mappen,
av den vita rocken med den bortvända blicken men trygga handen.

Ja jösses.
En evighet sen den handen på en skakande axel.
En evighet sen promenaden på en glasskiva inleddes
på en osynlig väg lagd över en avgrund
höljd i dimmig ovisshet.
Där inget fanns
förutom beslutet att hålla blicken uppe
och fäst på andra sidan.

Icke-Vetskapen och Rädslan
kan verka nog så otäcka.
Som bestar med allt för stora tänder
och allt för vilda ögon.
Men bundna i tunna kedjor av spunnet guld,
(för tänjda kan de aldrig bli)
kan man snart närma sig dem
steg för steg,
med utsräckta händer som inte röjer sitt inre skälvande.
Tills de okända så småningom inte längre vill skada
och man till slut en dag
kan slå sig ner en stund,
så där ganska nära intill,
och vila.

(Bla bla bla. Jag är hur som helst strålande frisk i sjukdom och inte längre rädd för otyget. Inte speciellt ofta i alla fall. Och inte speciellt ofta är förbannat utmärkt.)

Byta roller eller bryta roller?

Läs Stina Zethraeus text i DN om (bristen på) känsliga pojkar i barnlitteraturen.

Starka flickor går idag rätt lätt att hitta i en bokhylla på ett bibliotek eller i en boklåda på förskolan. Men pojkar som går utanför de hårda, modiga, starka ramarna? Knappast. Du kan idag få en pojke att (om än i tveksam ton) gå med på idén att flickor kan spela fotboll lika bra som en kille. Men försök få en grupp 5-åriga pojkar att gå med på att pappa lika bra som mamma kan baka tårta till kalaset. Eller att det inte är något fel på pojkar som inte vill leka krig eller som är usla på brottningsgrepp. Nollställda ansikten är allt som oftast det som möter frågeställaren.

Barn lär av exempel. Enkelt. Så enda lösningen för att skapa ungar som inte för livet hämmas av blytunga tvångströjor av könstillhörighetstvång måste med nödvändighet vara en rik marinad av alla upptänkliga olika exempel!

Mer mjuka pojkar och mer starka flickor. Absolut mer av de som vill vara uttalat motsatta.

Men vad som ofta glöms är behovet av exempel på individer (som Pija Lindenbaums grymma Gittan) som inte vill vara något alls, utan mest sig själv. Att lyckas sätta barnbokskaraktärers kön i andra hand kräver en klok och medveten författare . Men vad som krävs är fler böcker om individer som inte är "pojke" eller "flicka" utan bara nyfikna, fega, ensamma, orädda, svartsjuka eller nervösa - de där känslorna som alla små och stora människor känner, oavsett färgen på mössan som BB gav dem.

(Update 19/12: Jag har redigerat texten språkligt)

Le Clézio for dummies

k

k

Fin dag.

Stadsflanering med fina bibliotekarieflickor gjorde idag gott för bloggerska som vid det här laget är så innerligt trött på att vara sjuk. Hur hade Borås varit utan de grymma personer som jag träffat där? Slås om och om igen av den enorma skärpa, klokhet och själaglans som bor i dessa fantastiska kvinnfolk.

Och nu fattas bara ett par klappar i min säck - glad blir jag av att se dem ligga där och vänta på papper, snören, ettiketter och sedan (förhoppningsvis) sin glada mottagare.

Nu ska jag hasta för att träffa mor vid tåg!

Margaretha Krook och Lars Ekborg förgyller dagen!

(Tyvärr är det bara ljud)

Idag.

ligger karin amanda hemma och hostar och hostar, tittar på svartvita filmer och lyssnar på julmusik.

God advent önskas från litet kök på den stora ön.

k

Adventstid

Nysåpade golv och ljus i fina stakar.
Amaryllisklockor som stilla öppnar sig.
Lingonris i vaser och skänkta lussekatter i frysen.
All vardagsbråte gömd i den största garderoben.

Nu börjar det sjunka in att det är något på gång.

Tidigare år har julen liksom smugit sig på bakifrån och när jag vänt mig om den 23:e är den bara där och jag är inte på något sätt beredd. Julhelgen går sen åt till att komma ikapp och sen när jag sedan är hjälpligt harmonisk med någon sorts form av stjärnglans i ögonen är det hela tyvärr snart sorgligt och obönhörligen förbi.

I år vill jag vara beredd. Se stunder och ögonblick. Bredvid mig står ett soffbord med spår kvar efter en skön adventsfika. Och jag är glad att jag och andra tog tid som egentligen inte riktigt fanns.
Den gruvliga eländesförkylningen har haft en poäng. Ok, jag ska lyssna.

Jag är svag för juleljus. Svag för drömmarna om lite ljus i inre och yttre för att bekämpa regn, mörker och håglösheter. En idé om hopp och frid för en stund, oavsett bärarens utgångsläge. Men det mörka utanför fönstret sänker sig över Svrige och förutsättningarna för julefrid blir allt svårare för allt fler och mina kronor i en soldats gryta känns futtiga.

Slammret av mynt i grytan är en brasklapp. Det kluvna känslan när jag tänder ljus i fönstret mot mörkret utanför en oundviklighet. Jag letar ständigt i mitt inre efter brännpunkten mellan förhoppningar, föresatser och förmåga.

En blå hyacint pryder mitt soffbord. Smaken av varm glögg värmer en sönderhostad hals. Och det bittra blandas med det ljuva i en papparkaka.

Upplysning till tjugofyra.

Årets bästa julkalender återfinnes förresten här

Med skrällhostan som sällskap.

Snuvan har gjort min näsa sårig
huvudet matt och tankarna vadderade.
Ont i öronen gör det också.

Och jag surar öven en fin adventsljusstake som inte kan hämtas förrän imorgon
när jag ( i min då-och-då oförmåga att vänta på saker och ting) ville se den lysa redan igår
på fina julduken på köksbordet.

Som motgift mot eländet stannar jag i de randiga lågkalsongerna idag.
Äter lussekatter och dricker grönt te.
Tar en sväng till biblioteket strax
för ekonomiska botgöranden och påfyllning
av högen bedvid sköna soffan
där jag tänker ligga alldeles stilla.