Idag.

Efter en lång lång flyttperiod (att få ihop två bohag som ska bli ett i en ny lägenhet, som behöver målas först, är helt enkelt sjukt arbetsamt) börjar det bli klart hemma. Efter färg, möblering och oändligt plock och sortering börjar vi båda lyfta och vidga blicken även till utanför husväggarna. Igår firades födelsedagen med morgonuppvaktning och god middag på Bazaar på Kyrkogatan. Fina vinglas och Ane Bruns nya fick jag, plus Susan Faludis Den amerikanska mardrömmen att sätta feministtänderna i!

Två veckors arbetsplatsförlagd utbildning och auskultering (flott fras det där) i Kungälv är snart slut och vad roligt det har varit att se något nytt! Att till exempel delta i ungdomsverksamhet, rigga bokutställningar, prata inköpsstrategier och se informationsutbildning för skolelever har gett fördjupad insyn i folkbiblioteksverksamheten. Och entusiasmen för jobbet bara växer!

Sommar jobbsansökningarna har skickats ut och fingers crossed så ger det något. Om inte annat så har resan i alla fall påbörjats. Tackar gud för mitt biblioteksassistentjobb. Vad man lär sig varje dag! Idag är det dags för ett första pass på Pedagogen. Roligt med ett nytt bibliotek!

Och visst har man tydligen inte heller valt så fel väg som alla olyckskorpar kraxat.

PowerPoint och varm choklad.

Sitter med min powerpoint till konferensen i Parma om ett par veckor. Inte helt lätt är det. Det är ju sällan angenämt att gå tillbaka till en gammal text och lite skamset upptäcka att den hade ett eller två vetenskapligt maskhål i sig och lider kanske av en eller annan stilistisk skavank.

Men fyra dagar i Italien ska bli fint det. Och kul att träffa studenter från hela världen. Lite stressande är det ju att ge sig av andra veckan på den nya kursen och missa en hel hög förmodligen välbehövliga föreläsningar om kvantitativ metod. Men pasta och intressanta föredrag om bibliotek och digitala klyftor först, "Statistisk Verktygslåda"och obegripliga föreläsningar kan vänta ett tag.

Inför tenta.

Gråmulenhet.
Kall nästipp och stora mängder inbunden kunskap i soffan.
Och under filten pockar tv:n
i ögonvrån mer på min uppmärksamhet
än boken i knäet
som predikar på knastrande kanslispråk
om hur man bör planera ett mediebestånd.

Hur mycket i världen ska vara gammalt och hur mycket ska vara nytt?

Jag går ut i köket och värmer lite choklad som snart sveper in själen i varmaste sammet och tinar upp ett gråmulet sinne.

BOBCATSSS 2010

De trevliga människorna som ordnar den internationella bibliotekskonferensen BOBCATSSS har sagt "tack och ja tack" till mitt paper på omfånget av och olika ideologiska innehåll i arbeten mot digitala klyftor på svenska folkbibliotek!.

Så i januari åker jag till Parma för att prata och visa powerpoint i 20 min och får i utbyte hänga runt i tre hela dagar och träffa en massa människor som tycker till just kring biblioteken som brobyggare över digitala klyftor. Gör vi allt vi kan? Gör vi det alls på rätt sätt?

En så bra dag det blev!

Mot imorgon.

Jag stressar.
I många led och längs med flera tidslinjer. Nu, här, sen, avsevärt längre bort. Och tyvärr över saker som egentligen är fyllda med lust. Men den lusten pyser någonstans ur när sakerna ska passas in i en verklighet som kräver val, strategier, linjer.

En kandidatuppsats kräver alltid ett ämne. Ett yrkesliv måste alltid inledas med ett första jobb. Dessa två fenomen går just nu ihop i mitt huvud. När varma impulser slår emot kalla verklighetsfaktorer uppstår förvirring. Ett förhatligt ord: spjutspets. Ett än värre: profilering.

Men tills beslut måste tas skriver jag små intressanta tentor om digitala bibliotek och håller mig inne för att inte bli blöt.

På väg upp.

Att färden innan botten ska vara så lång.
Att man ska ha så svårt att titta upp
och se ned på det lilla
och känna igen bekanthet.

Nu ska det i alla fall bli nån sorts uppsats.
Bakbunden, förvrängd och insnärjd
av ramar och tvångströjor
till oigenkännlighet.

Vill så gärna göra bra.
Tyvärr ofta med resultatet tvivel och tvehågsenhet.
Vill nå åt alla håll
och samtidigt vara stilla
och inte nå alls
någonstans.

Semmeldeadline

Efter slit och släp väntar belöning
för duktigt nedpräntande av funderingar och lösa citat i någon sorts hjälpligt acceptabel kombination.

När inget särskilt sker.

Klockan är mycket och jag borde sova. Eller skriva strålande saker om kvalitativa saker för att någon annan vill det. Men jag tittar lite på mina tår bortom skärmen och lyssnar på Tom Waits och känner viss förnöjdsamhet över att så är fallet.

Har idag varit bland bokhylllor, lånekort och referensdiskar igen. Och trivs som fisken i vattnet. Lycka att vilja bli det man ska bli!

Sedan, innan Spotify tystnar
en lyssning till på Nina och visorna.

Stora planer och deras potentiella svagheter.

Mången tusen tecken att skriva
mången tanke att skickra ihop.

De nästa veckorna återfinnes bloggerskan på varierande bibliotek i stan med näsan över en bok eller framför en skärm, full av beslutsamhet och målinriktning.

Bara jag kommer hemifrån nån jäkla gång.
g

Hade man läst till bibliotekarie i Oxford hade man fått plugga i sådana här krypin.

Supercalifragilisticexpialidocious

Fördelen med att läsa till bibliotekarie är att det finns en finfin klyschig identitet att sjunka ner i och låta sig omfamnas av. Synnerligen praktiskt vid tillfällen. Här behövs inga ursäktanden vilka kulturtantsannoterade tilltag man än tar sig för.

Som det här till exempel:

Så imorgon är det därför dags för fina klänningar, rosor på kinderna och trotsande av csn-budgetar för fyra bibliotekarieflickor ute på födelsedagsfirande!

Bilden är GöteborgsOperan.

Nu och det som kommer sen.

Stängt min dörr från en lång dag och en lång vecka,
som inte ens är slut.
I ryggen barnbärarvärk
huvudet lätt bedövad.

Men ön är närmare att jobba på,
första dagen gick fort
och vid lunchtid ett erbjudande ett sexmånaders-vikariat
(vilket säger mer om personalsituationer än om mig).

Fast ett nej-tack-men-tack fick det bli
för i januari är det dags för mig att
återigen gå upp innan gryningen har vaknat
införskaffa välgörande kaffe i pappmugg
och ta tåget som vid Hindås har kommit exakt havvägs
mellan nutid och framtid.

Glad är jag då för tågsällskap
och tankesällskap
av trevliga, klipska flickor
som gör resan både dit och där värt allt besvär!

Efter fem tystnader och lite levande.

Känner jag för att titta ut.

Hösten är i år inte som alla andra år.
Kalla vindar, kalla mot kinden,
känns varma mot mitt sinne,
fallande löv faller mjukt
och jag vilar i det framsmygande mörkret.

Fast just nu sitter jag med en inlämninguppgift,
skapad ur närmast moderligt välmening och omtanke,
för ängsliga små själar
med ett resultat som är fullständigt förlamande i sin mjukhet.
Nej tack, ge mig snustorrhet. Stramhet.
För det verkar som att just det gamla, torra, knastrande
är det som väcker min kreativitet till liv.

Och mina ord vill ändå inte fastna på skärmen
utan vill istället bryta sig ut för att forma förväntanfulla tankar om en ön
och staden
byggd på urindustrins skelett,
fylld med fulhet, liv,
och kärlek.

När något går på semester innan resten.

Ingen text vill fastna på skärmen
inga tankar vill bli tänkta.
Att skjuta upp saker är som känt sällan en bra idé.
Kan inte navigera bland dimmiga tankevågor,
funderingarna är sega och tröga i rörelserna.
Ingen styrsel ingen struktur.
Mina skrivkramper är dagdjur
så det är bara att fortsätta vänta på
att himlen ska bli lite mörkare
så analysförmågor
och formuleringar
ska våga sig fram
och ge sig till känna.

Tur att andra saker är bättre då.
Tur att fem pojkar spelade som gudar igår
och fick mig att dansa till spårvagnen i morse
till minnesmelodierna i huvudet!
Tur att om inte väldigt länge nu så får jag bara vara!
Och tur att lika snart får jag sätta mig på ett tåg
och resa till fina vänner!

Sjuk.

Grönt Yoggi-te, apelsinjuice och fina moln-påslakan är vad som får mig genom dagarna. Tenta imorgon. Inte så lämpligt. Borde läsa om kontrollerat vokabulär, indexeringstermer och tesaurier. Men orkar mest bara ligga och titta på de tre skatorna som försöker jaga livet ur varandra på grannens tak.

Stackars mig. Stackars, stackars mig.

Mat för gudar från Guds land.

Igår var jag för första gången på Silvis, en liten palestinsk restaurang på en tvärgata nära Järntorget. Gott gott gott!

Pajer med arabisk ost, filorullar, halloumi, avokadosallad, arabiskt bröd, kardemummakaffe, falafel, tsatziki, stark tomatsallad från gaza, fåroströra med peperoni.

Stor lycka kommer på många små fat!

Time-out

På en slätt någon annanstans.
Bland vänner.
Med mat, vin, kloka ord.
Förutsättningslöst och kravlöst.

Känner mig harmonisk.
Och inte främmande för en svängom på lokal.

Kafé Japan en försommarkväll

Välblandade drinkar, oanständigt god sushi och kalla Sapporo i angenämt sällskap! Maten hann dock aldrig fastna på kort...

frfreg

Idag stängt

Mitt huvud är tomt tomt tomt.
Inga impulser går fram, inga synapser verkar fungera.

Vattentäta skott mellan olika tankebanor.
gör att två olika tankar inte kan nå varandra.
Jag lyckas inte forma någon helhet. Inte sammanfatta.

Det är om om min hjärna bara kan se detaljstudier
av en stor landskapbild som skymtar i ögonvån,
men som hela tiden viker undan och upplöses
så fort blicken vänds mot den.

Varje mening blir oändligt svår att slutföra.
Inga ord kommer fram av sig själva
utan måste letas upp, dras fram, tvingas på plats.

Kan bli en lång dag.

Fastlandet tur och retur

Fixar-dag idag. Tur att jag har min pålitliga cykel.
Idag ska den få ta mig över bron från min ö till UB för boklån (nyinkommen bok om Cavendish och litterära genrer).
Sen till Monki på S. Larmgatan för att få ersätting för att fodret på den nya fina, fina Audrey Hepburn-vårjackan inte höll mer än två dagar.
Sen till Vasaplatsen för att äntligen (efter snart 2 år) få mina engelska poäng validerade i jakten på min fil.kand.
Sen tillbaka till ön till koloniklotten för trimmning av lavendelbusken (tack mamma för råden!) och lite planering och rensning av örtlandet. Vill ha vallmo, rosmarin och fänkål! Måste nog kika på jordgubbarna också.
Men nu, lite yoghurt och musli.
Monica Zetterlunds ackompanjerar.
Balkongdörren öppen.
Soligt och fint ute.
Lätt i själen.

Ingen nytt under vårsolen

Så, den hiskelige lille mannen med hästsvans har tagit sin vårpromenad.

Åh, lycka att vara student under en borgerlig regering!
Det jag behöver är ju sannerligen rättigheten att få jobba mer.

Det är ju så jag bäst får ut mest av den utbildning
jag lånar pengar jag inte kan leva på
för att kunna skaffa mig en avancerad utbildning
för att kunna tjäna det samhälle
som lånat ut pengarna till mig.
Och sen kräver mig på ränta.
Och återbetalning efter sex månader - oavsett min inkomst.

Fattigdomsgränser gäller inte studenter.

Studiemedlen är baserade på en romantisk idé om studentlivet
där nudlar är en del av charmen.

Men när inte studenten längre är
20 år,
barnlös
med tillgång till billiga hyresrätter (eller studentboenden)
spricker kalkylen som en skimmrande såpbubbla i vårsolen.

Lite fakta:

48 procent av alla studenter har inget månatligt sparande.

27 procent av studenterna har inte råd att betala för försäkringar.

17 procent av studenterna får bostadsbidrag. Observera att många avstår, då de är rädda för återbetalningsrisken. Dessutom har inte ensamstående från 29 års ålder och uppåt rätt till bostadsbidrag.

Var tredje student klarar inte en oförutsedd utgift på 1000 konor.

Hälften av alla studenter får eller har fått ekonomisk hjälp av släktingar och vänner.

Var fjärde student har funderat på att avbryta sina studier på grund av den dåliga ekonomin.

Av de som har barn är motsvarande siffra 58 procent.
(Källa: http://hojstudiemedlet.sfs.se/)

Jag tillhör de lyckliga.
De som har haft tur, rätt bakgrund och rätt kontakter.
Som alltid har haft mamma och pappa som skyddsnät.

För det är jag tacksam
Men förbannad för att de skall behövas.
Förbannad för att de som inte har det jag har
har det som de har det.
Av ingen försvarbar anledning.