Mumin igen!

Läser i Bokstavligt talat att alla de som har råd med en prenumeration på SvD nu kan vara lyckliga åt att få Mumin från början i pappersformat. Jag läser istället på nätet och gläds åt den första delen i den fina nyutgivningen redan står i i pappersformat min bokhylla!

Kom Hjärtans fröjd och en till slut utsprungen Ros.

Jag läser Per Nilsons ungdomsbok Hjärtans Fröjd igen och känner mig varje gång snudd på berövad något för att ingen stoppade den i handen på mig när jag var tonåring. Så, alla med en pojke eller flicka sådär mellan 15 och 20 år i närheten: ge bort, låna ut, pusha för Nilssons vackra, smarta och ömma bok om hur kärlek kan kännas när man är ung och hur ont ont ont den kan göra. Och när pojken eller flickan är klar med den kan ni fortsätta med att peta in Peter Pohls Janne Min Vän eller Den där Annette under dennes kudde eller i skolväska.

Har också hunnit avsluta Rosen på Tistelön och går så här flera dagar senare fortfarande runt med en stormande känslovärld anno förrförra seklet inuti mig. Oj vad Flygare-Carlén kan beskriva en vindpinad bohuslänsk kobbe och som hon målar upp draman och karaktärer som inte lämnar en ifred! Och spännande slut är hon en sjuhelsikes fena på detta begåvade och självförsörjande litterära fruntimmer.

Fast egentligen borde jag bestämt visa hela det ljuva känslosuset på porten. Inuti mig borde egentligen bara finnas plats för grupparbetstankar och julklappslistor.

Lucia

tillsammans med Annika Korpis "Hevonen Häst" och skidor på tv
belyst av tre tända ljus i staken och
Liserbergsgranen långt därborta utanför fönstet.

En gammal vän!

En blogg jag trillade in på idag påminde mig om någonting jag sedan länge hade glömt existerade, trots att jag en gång älskade den högt. Mamma, minns du den här?

Dit näsan pekar.

Bloggerskan svassar förresten just nu till Nina Simone

och packar för liten semester
dit Kullamannen bor.




Och har precis läst ut "Drottningens juvelsmycke" och tycker att Carl Jonas Love Almquist borde vara det ständigt nya svart. "Det går an" är näst på tur. Jag ska vältra mig i skandalös giftemålskritik och realistiska berättartekniker.

Byta roller eller bryta roller?

Läs Stina Zethraeus text i DN om (bristen på) känsliga pojkar i barnlitteraturen.

Starka flickor går idag rätt lätt att hitta i en bokhylla på ett bibliotek eller i en boklåda på förskolan. Men pojkar som går utanför de hårda, modiga, starka ramarna? Knappast. Du kan idag få en pojke att (om än i tveksam ton) gå med på idén att flickor kan spela fotboll lika bra som en kille. Men försök få en grupp 5-åriga pojkar att gå med på att pappa lika bra som mamma kan baka tårta till kalaset. Eller att det inte är något fel på pojkar som inte vill leka krig eller som är usla på brottningsgrepp. Nollställda ansikten är allt som oftast det som möter frågeställaren.

Barn lär av exempel. Enkelt. Så enda lösningen för att skapa ungar som inte för livet hämmas av blytunga tvångströjor av könstillhörighetstvång måste med nödvändighet vara en rik marinad av alla upptänkliga olika exempel!

Mer mjuka pojkar och mer starka flickor. Absolut mer av de som vill vara uttalat motsatta.

Men vad som ofta glöms är behovet av exempel på individer (som Pija Lindenbaums grymma Gittan) som inte vill vara något alls, utan mest sig själv. Att lyckas sätta barnbokskaraktärers kön i andra hand kräver en klok och medveten författare . Men vad som krävs är fler böcker om individer som inte är "pojke" eller "flicka" utan bara nyfikna, fega, ensamma, orädda, svartsjuka eller nervösa - de där känslorna som alla små och stora människor känner, oavsett färgen på mössan som BB gav dem.

(Update 19/12: Jag har redigerat texten språkligt)

Le Clézio for dummies

k

k

Fina flingor och vita små troll

Vad är det med den första snön som är så djupt rotat längst inuti oss?

Innan det blir rutin, irriterande, obekvämt

och slasket till slut i januari lägger sig

som en bedrövligt blöt filt över ens sinne,

blir man en stund som ett barn igen.

Full av förundran och förväntan

med stora ögon och lätt själ.

Så ge mig drivor av mjuk vithet,

som gör den gråa staden vacker.

Jag längtar efter gnistrandet under gatlampor

knarrande skoljud

på oskottade trottoarer,

isstjärnor på fönsterrutor

och kalla flingor på tungan.

Fast idag gör halsen ont och fötterna verkar aldrig vilja bli varma.
Och lite ynkligt har det allt känts.

Men jag har suttit i pyjamas mednäsan precis ovanför täcket och druckit kopp efter kopp med te med en stor fin bok med Mumin-serierna som sällskap. Så så illa har det inte varit. Och snön är onekligen vit och vacker inifrån också.

h

(Klicka på bilden för att förstora)

När jag egentligen

borde skriva väldigt viktiga oviktigheter som någon annan vill ha - inte för att de specifikt vill läsa dem, men som bevis, för att ingen ordning skulle kunna råda om jag inte lydigt präntar ner dem - då läser jag istället Eavan Boland.

This Moment
A neighbourhood.
At dusk.

Things are getting ready
to happen
out of sight.

Stars and moths.
And rinds slanting around fruit.

But not yet.

One tree is black.
One window is yellow as butter.

A woman leans down to catch a child
who has run into her arms
this moment.

Stars rise.
Moths flutter.
Apples sweeten in the dark.

Första dagen i en månad.

Solsken!

Och ute var marken frostig när jag vaknade.

Snart ska det köpas ljus i mängder

att ha när morgonen inte längre är det minsta ljus av sig själv,

trots våra fåfänga trix med klockor.

f

Idag ska jag läsa.

Finfina böcker jag glömt lite grann, helt eller inte ett dugg.

Just nu går jag fortfarande som fångad av Janne min vän av Peter Pohl, dagar efter att jag stängt igen den.

f

Så jag läser om skuggor, stenbänkar, spelkort och mysterier.

Fattar vilket priviligium det är att få växa upp i sällskap av idéer

som lever ibland tryckta tecken på tunna pappersark.

Och vilken rättighet det borde vara.

f

Och hur märkligt mycket av en vuxen människa som kan hittas mellan pärmarna i en bok som de läst för länge sedan och sen glömt bort.

Mme B. och Jag.

Jag är helt fast.
Den var bra första gången. Men attans vad bra den är nu. Helt utan lämplig och rimlig avskärmning leds jag med, lider jag med, blir jag förbannad på och känner passion tillsammans med Emma Bovary just nu.
Hoppar inte ens över naturbeskrivningarna. Och det hör inte till vanligheterna.

Förvirring och trevligheter.

Sen valborg flyter tillvaro fullständigt. Bristen på föreläsningar skapar en inte helt disciplinerad vardag. Vilken dag? Vilken tid? Vilka saker att göra? Vem vet? Ser nästan fram emot att det ska bli lite kallare så att det dekadenta filt-i-trädgård-eller-park-tillvaron får en välbehövlig ände!

Har gett mig på litteraturlistan från min litt.vet. A-kurs igen. Hastade lite igenom böckerna då och har slagit mina lovar runt böckerna i bokhyllan ett tag. Hade egentligen tänkt göra det till ett sommarprojekt, men när nu vädret uppenbarligen tror sig vara sommarväder och inte vårväder får väl jag anpassa mig. Så nu har jag näsan i Madame Bovary (fuskar lite med tidslinjerna så här på egen hand - grekerna får vänta).

Det andra jag slår lovarna kring är byttan med surdeg i kylen införskaffad på A-K:s grymma bageri! Mitt förra (och hittills enda) försök slog ju så sisådär väl ut , så mina känslor gentemot den grå bubbliga massan i min kyl är en blandning av barnslig förtjusning, djup respekt och småskraj allienation. Men idag (och i ett par dagar framåt) är det den och jag. Men först ska det fejas och traskas neråt till gangsterland med en kasse kläder till Myrorna. Och luktas på nån blomma på vägen!

En angenäm skuldreglering.

Jag har en hög med böcker,
idag betydligt större än för ett halvår sedan,
som tålmodigt har väntat på min uppmärksamhet.
De har stått ut med att bli nedprioriterade,
till samma kastlöshet som pappersåtervinningen eller den o-fållade köksgardinen.
Undanskuffade av sina pompösa litterära kusiner med prefixet kurs-.
Åsidosatta till förmån för sin ägarinnas sociala umgänge.
Utkonkurrerade av sömnen
eller, skam, av det banala tv-bruset.

Men ikväll är det deras tur.
Tillsammans med en oförskämt dyr ekologisk chablis.

Tom Petty är också inbjuden,
efter inspiration från dessa sköna töser

Jag måste

bara dela med mig av denna fantastiska poet, så skamligt förbisedd i Sverige, som jag gång efter gång återkommer till.

Eavan Boland föddes i Dublin 1944. Hennes far var diplomat och hennes mor en uppmärksammad post-expressionistisk konstnär. Som 6-åring, flyttade familjen från Irland till London, där Boland för första gången kom i kontakt med anti-irländska strömmningar. Hennes reaktion på och bearbetande av dessa attityder innebar en förstärkt identifikation med hennes irländska ursprung.

Boland återvände senare till Dublin och tog 1966 sin BA vid Trinity College. Vid det laget hade hon redan hunnit publicera sina första dikter. Sedan dess har hon haft ett antal lärartjänster vid ett antal universitet på Irland och senare även i USA och har publicerat både poesi, böcker och artiklar. Boland gifte sig 1966 och har två barn. Sina erfarenheter som en mor och hustru influerade har hon gjort till en central del i sitt skrivande där hennes fokus är att lyfta fram och uppmärksamma det vackra och viktiga i den vanliga människans liv och då framför allt villkoren och tillvaron för de medellösa och för kvinnor.

It's A Woman's World - Eavan Bolan
Our way of life
has hardly changed
since the first weel
whetted a knife.

Maybe flame
burns more greedily
and wheels are steadier
but we're still the same

who milestones
our lives
with oversights -
living by the lights

of the loaf left
by the cash register
the washing powder
paid for and wrapped

the wash left wet:
like most historic people
we are defined
by what we forget

by what we never will be -
star-gazers
fire-eaters.
It's our alibi

for all time
as far as history goes
we were never
on the scene of the crime.

So when the kings head
gored its basket -
grim harvest -
we were gristing bread

or getting the recipe
for a good soup
to appetize
our gossip.

It's still the same.
By nights our windows
moth our children
to the flame

of hearth not history.
And still no page
scores the low music
of our outrage.

Appearances
still reassure:
that woman there,
craned to the starry mystery

is merely getting a breath
of evening air,
while this one here -
her mouth

a burning plume -
she's no fire-eater,
just my frosty neghbour
coming home.

Om igen.

Just nu är klockslaget 20:45 en helig tid.
Det är tiden för reprisen av P1:s Lovteaters uppsättning av "Agnes Cecilia".

http://www.sr.se/p1/lovteatern/

Är helt fast.

Nu är det jag som ska till biblioteket och låna om boken.
Och "Skuggan faller på stenbänken".
Och "Tordyveln flyger i skymningen".
Det får bli min egen hyllning till Maria Gripe.

Lyckliga alla de
som ännu står inför alla de läsupplevelser
hon gett mig och så många fler.

Själv kan jag bara säga: tusen tack för dem.

Boye.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Dagen i siffror - och i en lång lång text

9 barn idag - så lagom!
1 chokladask från mor.
25 tillfällen då sträng fröken-röst behövdes.
6 nya böcker att hämta på posten
? kr i fortkörningsböter - spännande...

Måste även dela med mig av dagens magiska ögonblick. I mitt genomplöjande av mina kollegors högar med barnpedagogisk litteratur, har jag nått till en bok om barn och berättande. Har helt snöat in på idén om samtal mellan barn och pedagog som inte har något fastställt mål och som tar sin utgångspunkt i ett samtal om någon bok man just läst för dem.

Har känt mig väldigt fylld av inspiration och var idag otroligt sugen på att testa idéerna på "mina" barn.

Det hela går ut på att man möter barnen i samtalet om en specifikt utvald bok. Viktigt är att inte välja en där det finns en tydlig senmoral eller enbart en möjlig läsning av texten. Tanken är just att samtalet tar sin början just i att tolkningen av boken inte är given. Att lyssna på barnens åsikter om berättelsen och ta dessa på lika stort allvar som vore de vuxna individer innebär en öppning mot ett samtal som inte går ut på att pedagogen ska förklara, instruera barnet eller belysa något specfikt - något som ofta är ett syfte i vanliga fall.

Genom att presentera boken, visa upp den, tala om vad titeln är, vem som är författare/illustratör samt läsa baksidestexten för dem, bjuder högläsaren in barnen till just denna specifika läsupplevelse samtidigt som man för in dem i en litteraturteoretisk diskurs. Perspektivet på boken som ett fysiskt ting, med en upphovsman/kvinna och en bakgrund är något självklart för en vuxen läsare, men något barn sällan möter. Jag har nu lärt mig detta: att ta barnen som läsare på allvar. Självklart kan de hantera och ta till sig information som författar- och illustratörsnamn!

I gruppen jag läste för fanns en pojke som var splittrad i sin koncentration under hela läsningen. Detta är inte ovanligt och jag förväntade mig inte att han skulle ta in berättelsen eller kunna delta i ett samtal om den efteråt. Boken handlar om Oskar som får skäll för saker hans osynlige vän Billy gjort: badat katten, smutsat ner, stoppat grodor i mormors tofflor osv. Slutet av historien öppnar upp för två tolkningar av texten. Dels att Billy är en låtsasvän. Men även att han faktiskt existerar.

Efter att jag avslutat läsningen frågar jag barnen vad de tror. En och en får de redogöra för sina argument för eller emot Billys existens. När jag kommer till den ovan nämnda pojken hoppar jag över honom. Detta av två skäl. Jag har dels uppfattat honom som inte engagerad i läsupplevelsen och därför misstänker jag att hans svar bara kommer bli "jag vet inte". Han är även just i det ögonblick upptagen med att söka uppmärksamhet från ett annat barn genom att göra fula miner, så jag väljer att ignorera detta beteende för diskussionens bästa.

Men när jag frågar en flicka bredvid pojken vad hennes åsikt är tittar pojken upp på mig och säger "Men ska du inte fråga mig om Billy?". Jag ber om ursäkt och när flickan pratat färdigt frågar jag pojken om vad han tror. Han säger "Jag tror inte att Billy fanns". Jag frågar varför. Han svarar: "För att han var på ett annat sätt". När jag frågar vad han menar visar det sig att det är illustrationerna i boken han syftar på. Så vi går tillbaka till sista sidan i boken där Billy syns. Och visst har han rätt. Billy är aningen annorlunda teckad än de andra karaktärerna i boken.

Pojken har alltså inte bara blivit intresserad av och lyssnat på boken (något som är ganska olikt honom). Han har även analyserat illustrationena på ett sätt som jag med 20p Litteraturvetenskap i bagaget inte har gjort och är dessutom angelägen att få ge sin åsikt.

Samtalet med barnen om boken, om osynliga vänner och om saker som kanske finns men som man inte kan se fortsätter en stund.

En timme senare kliver jag in i ett rum där ett par av barnen leker. Jag frågar vad de gör. De ber mig att inte störa, de leker nämligen med sina osynliga kompisar. I ett annat rum är en pojke upptagen med att berätta ur en sagobok ut i tomma luften. Han pekar och förklarar vad som händer på bilderna. När jag frågar vem han läser för tittar han upp och tystnar. Jag inser att jag har klampat in i hans lek och drar mig tillbaka. På vägen ut hör jag honom säga: "Och den här boken är illustrerad av Peter". Inte till mig utan till den osynliga kompisen bredvid honom.

Upplevelsen att genom en berättelse och själva tekniken runt berättandet kunna fånga barns intresse och intellekt, både som individer och som en grupp är så häftigt att jag nästan gick raka vägen och anmälde mig till förskollärarprogramet!

Beppe slår som vanligt an en ton i mig

dd
Suck i Maj
Jag är trött.
Jag är trött på människor
som säger hur man är,
som vet allt och kan allt.

Jag är trött på människor
Som tycker något om allt.

Jag är trött på sanningar,
Trött på djärva präster
Som sjunger ut i kvinnofrågan.
Trött på riksdagsmän
Som säger ifrån.

Jag är trött på kloka råd,
på humor och målande meningar.

Jag är trött på toppmöten,
Räkningar och telefoner.

Jag är trött på mig själv.
Jag vill ha sommar
Och ingenting att göra.
Jag vill ha fred,
Jag vill vara i fred
fvf
Och ha så mycket
Dåligt samvete jag vill.

Beppe Wolgers

Dagens Dikt

En lång post igen.

Men jag satt och bläddrade gamla anteckningsböcker och trillande över en dikt som alltid funnits i mitt bakhuvud (och jag lyckas aldrig memorera poesi). Författaren må ha varit en äkta chauvinistisk, rasistisk, sann stiff-upper-lipp viktorian. Och visst utgör den sista raden ett oförnekeligt problem. Men, Kipling berör mig.

"If"
Rudyard Kipling

If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you;
If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too;
If you can wait and not be tired by waiting,
Or, being lied about, don't deal in lies,
Or, being hated, don't give way to hating,
And yet don't look too good, nor talk too wise;

If you can dream - and not make dreams your master;
If you can think - and not make thoughts your aim;
If you can meet with triumph and disaster
And treat those two imposters just the same;
If you can bear to hear the truth you've spoken
Twisted by knaves to make a trap for fools,
Or watch the things you gave your life to broken, A
nd stoop and build 'em up with wornout tools;

If you can make one heap of all your winnings
And risk it on one turn of pitch-and-toss,
And lose, and start again at your beginnings
And never breath a word about your loss;
If you can force your heart and nerve and sinew
To serve your turn long after they are gone,
And so hold on when there is nothing in you
Except the Will which says to them: "Hold on";

If you can talk with crowds and keep your virtue,
Or walk with kings - nor lose the common touch;
If neither foes nor loving friends can hurt you;
If all men count with you, but none too much;
If you can fill the unforgiving minute
With sixty seconds' worth of distance run -
Yours is the Earth and everything that's in it,
And - which is more - you'll be a Man my son!