Bristen på tid och behovt av densamma.

Tiden är lika flyktig och illusiv
som dagsljuset utanför fönstret
och jag förstår inte
hur andra hinner, orkar, kan
allt det där de uppenbarligen hinner, orkar, kan.

Jag vill bara skärma av ett slag,
inte så länge, en kort stund går så bra
jag är inte omöjlig.

Och finna ett fragment av tid
som inte är fastkedjat vid alla de andra
i en att-göra lista
på ett block av tristaste returpapper.