Elsewhere

Jag ar i en regnig stad pa en regnig o utan a:n a:n och o:n.
Och trivs sa fint sa fint.
Blir synnerligen val ompysslad
av valdigt vackra manniskor.

Men langtar trots allt hem lite.
Och det ar lite trevligt ocksa.

Balansräkenskaper.

Hitta hem.
Eller i alla fall finna rätt i ett vägskäl
och vara på väg.

Tillbaka hem till någonstans
och någonting som fanns,
men som gömde sig en stund.
Men också till något nytt som sen visade sig
vara hemma.

Och tryggheten och tillförliten
och självklarheten är alldeles sammetslen.

Efter fem tystnader och lite levande.

Känner jag för att titta ut.

Hösten är i år inte som alla andra år.
Kalla vindar, kalla mot kinden,
känns varma mot mitt sinne,
fallande löv faller mjukt
och jag vilar i det framsmygande mörkret.

Fast just nu sitter jag med en inlämninguppgift,
skapad ur närmast moderligt välmening och omtanke,
för ängsliga små själar
med ett resultat som är fullständigt förlamande i sin mjukhet.
Nej tack, ge mig snustorrhet. Stramhet.
För det verkar som att just det gamla, torra, knastrande
är det som väcker min kreativitet till liv.

Och mina ord vill ändå inte fastna på skärmen
utan vill istället bryta sig ut för att forma förväntanfulla tankar om en ön
och staden
byggd på urindustrins skelett,
fylld med fulhet, liv,
och kärlek.

Bra soundtrack till kvällens trista plugg.

När något går på semester innan resten.

Ingen text vill fastna på skärmen
inga tankar vill bli tänkta.
Att skjuta upp saker är som känt sällan en bra idé.
Kan inte navigera bland dimmiga tankevågor,
funderingarna är sega och tröga i rörelserna.
Ingen styrsel ingen struktur.
Mina skrivkramper är dagdjur
så det är bara att fortsätta vänta på
att himlen ska bli lite mörkare
så analysförmågor
och formuleringar
ska våga sig fram
och ge sig till känna.

Tur att andra saker är bättre då.
Tur att fem pojkar spelade som gudar igår
och fick mig att dansa till spårvagnen i morse
till minnesmelodierna i huvudet!
Tur att om inte väldigt länge nu så får jag bara vara!
Och tur att lika snart får jag sätta mig på ett tåg
och resa till fina vänner!

Nyheter.

Det okända jag bär runt på
är inte nåt
som alltid finns i tanken.
Ibland kan det tyckas anas
i en fot eller ett finger
men utan bestämdhet
eller beständig form.

Skuggor utan kontur
kan vara de otäckaste.
Men nyss, så nyss, ett par ord
som betvingade skuggorna
om så alla fall i nuet.
Från en vit rock solgula ord
med smak av flädersaft
och med skira bandkanter av ljus.

Så det okända fortsätter vara konturlöst
men inte längre lika otäckt
och förhoppningvis aldrig med beständig form.
Mer kan man inte få.

Hämtat här där det också finns mer!