Ute.

Överlevande har jag sommarlov.
När den skötsamma arbetar-skammen
över brist på arbete lagt sig
finns bara salighet
över ledighet.
Jag ska läsa läsa läsa.
Söka tid finna tid ta tid.
Slipa golv
eller bara vara.

På väg upp.

Att färden innan botten ska vara så lång.
Att man ska ha så svårt att titta upp
och se ned på det lilla
och känna igen bekanthet.

Nu ska det i alla fall bli nån sorts uppsats.
Bakbunden, förvrängd och insnärjd
av ramar och tvångströjor
till oigenkännlighet.

Vill så gärna göra bra.
Tyvärr ofta med resultatet tvivel och tvehågsenhet.
Vill nå åt alla håll
och samtidigt vara stilla
och inte nå alls
någonstans.

Semmeldeadline

Efter slit och släp väntar belöning
för duktigt nedpräntande av funderingar och lösa citat i någon sorts hjälpligt acceptabel kombination.

Och i huvudet.

Själ ute själ inne.

På bordet tulpaner,
på kökshyllan finfin grön sockerskål och gräddsnipa
och i källaren ett nytt ljuvligt, hjuligt, 50-tals, 50-kronors bord.
Och solen utanför fönstret gör under i vinterblek själ.

Käraste finaste A kommer hit ikväll (bättre Alla Hjärtans Dags-dejt kan man helt enkelt inte få) och ska pysslas om med näring för en själ som blivit lite kanststött. Svamp- och fänkålsrisotto och kladdkaka kan vara rätta boten för sådana åkommor tror jag.

Short (men kanske inte så himla sweet?)

ff

När inget särskilt sker.

Klockan är mycket och jag borde sova. Eller skriva strålande saker om kvalitativa saker för att någon annan vill det. Men jag tittar lite på mina tår bortom skärmen och lyssnar på Tom Waits och känner viss förnöjdsamhet över att så är fallet.

Har idag varit bland bokhylllor, lånekort och referensdiskar igen. Och trivs som fisken i vattnet. Lycka att vilja bli det man ska bli!

Sedan, innan Spotify tystnar
en lyssning till på Nina och visorna.