När jag egentligen

borde skriva väldigt viktiga oviktigheter som någon annan vill ha - inte för att de specifikt vill läsa dem, men som bevis, för att ingen ordning skulle kunna råda om jag inte lydigt präntar ner dem - då läser jag istället Eavan Boland.

This Moment
A neighbourhood.
At dusk.

Things are getting ready
to happen
out of sight.

Stars and moths.
And rinds slanting around fruit.

But not yet.

One tree is black.
One window is yellow as butter.

A woman leans down to catch a child
who has run into her arms
this moment.

Stars rise.
Moths flutter.
Apples sweeten in the dark.

Tankar under fin fransk mössa.

I solstrålande blir luften lättare
och världen lite mindre tung på axeln.
Jag andas kyla på lätta steg i gnistande vithet.

Nyss ett besök av en annan makt. Ville åt någon nära, viktig. Ombett, oönskat, ovälkommet.

Fast bara en helt kort ögonblick.
Tillvarons ordning blev återställd ens innan någon ens hann se sig om, undra, sakna den.
Så i solstrålandet känns lätthet. Och i det frusna gnistrar tillförsikt.

Men kylan i luften ute idag är inget mot kylan i själen när jag trodde.

Om man nu inte vill plugga en solig höstig dag utan istället dansa lite så där.

Första dagen i en månad.

Solsken!

Och ute var marken frostig när jag vaknade.

Snart ska det köpas ljus i mängder

att ha när morgonen inte längre är det minsta ljus av sig själv,

trots våra fåfänga trix med klockor.

f

Idag ska jag läsa.

Finfina böcker jag glömt lite grann, helt eller inte ett dugg.

Just nu går jag fortfarande som fångad av Janne min vän av Peter Pohl, dagar efter att jag stängt igen den.

f

Så jag läser om skuggor, stenbänkar, spelkort och mysterier.

Fattar vilket priviligium det är att få växa upp i sällskap av idéer

som lever ibland tryckta tecken på tunna pappersark.

Och vilken rättighet det borde vara.

f

Och hur märkligt mycket av en vuxen människa som kan hittas mellan pärmarna i en bok som de läst för länge sedan och sen glömt bort.

Elsewhere

Jag ar i en regnig stad pa en regnig o utan a:n a:n och o:n.
Och trivs sa fint sa fint.
Blir synnerligen val ompysslad
av valdigt vackra manniskor.

Men langtar trots allt hem lite.
Och det ar lite trevligt ocksa.

Balansräkenskaper.

Hitta hem.
Eller i alla fall finna rätt i ett vägskäl
och vara på väg.

Tillbaka hem till någonstans
och någonting som fanns,
men som gömde sig en stund.
Men också till något nytt som sen visade sig
vara hemma.

Och tryggheten och tillförliten
och självklarheten är alldeles sammetslen.

Efter fem tystnader och lite levande.

Känner jag för att titta ut.

Hösten är i år inte som alla andra år.
Kalla vindar, kalla mot kinden,
känns varma mot mitt sinne,
fallande löv faller mjukt
och jag vilar i det framsmygande mörkret.

Fast just nu sitter jag med en inlämninguppgift,
skapad ur närmast moderligt välmening och omtanke,
för ängsliga små själar
med ett resultat som är fullständigt förlamande i sin mjukhet.
Nej tack, ge mig snustorrhet. Stramhet.
För det verkar som att just det gamla, torra, knastrande
är det som väcker min kreativitet till liv.

Och mina ord vill ändå inte fastna på skärmen
utan vill istället bryta sig ut för att forma förväntanfulla tankar om en ön
och staden
byggd på urindustrins skelett,
fylld med fulhet, liv,
och kärlek.