Jo tack.

En sån här går bra. Apple Nano Product Red. Inga konstigheter. Behöver inga tjusiga updaterade nya generations-modeller (om inte någon insisterar - jag vill ju inte vara omöjlig). Men röd, det måste den vara! Den matchar dessutom fint med mina Bernadotte-köksbunkar. Och vad mer än det kan väl en tös rimligen önska?

På det stora hela.

Det har varit en stor kraft i rörelse den senaste tiden och jag förvandlades till en person helt överfylld av känslor och reaktioner som jag inte alltid kan förstå var de kom ifrån eller hur länge de tänker stanna.

Alla ni som har varit så generösa med er tid och så tålmodigt har lyssnat på självömkan, rädslor och cynismer, som har förstått eller försökt förstå och som, när det behövts, har ruskat om mig och fått mig att återfå bäringen och kunna se perspektiv och proportioner: Jag är väldigt tacksam och hoppas och tror nog att denna fas snart är över.

Filosoferande i en tvättstuga.

I vår tvättstuga har vi (liten bostadsrättsförening med 20 lägenheter) tagt bort den stora sopsäcken, eftersom det är lättare att byta och slänga en vanlig soppåse. Med detta följde en vänlig lapp om att från och med nu får alla ta vara på sina egna tvättmedels-, mjukmedels och gud-vet-vad-för-förpackningar (jag är förundrad över hur många olika kemikalier den genomsnittliga individen använder för att få rent ett par strumpor).

Nu, jag tror att människor på det stora hela inte så är dumma. Jag vill hålla fast vid att tro att de flesta är ganska empatiska, vänliga och välvilliga i grunden.

Två veckor efter att den stora soppåsen tagits bort och ersatts av en liten pappeskorg och vänlig lapp var jag nere i tvättstugan igen. Bredvid papperskorgen direkt under den vänliga lappen står nu 7 stycken tvättmedelsförpackningar. Ett par dagar senare har det tillkommit en lapp med texten "Fel" och en pil ner mot förpackningarna, som nu har förökat sig till att vara 9 stycken.

Idag var de 12. Mänskligheten har visat en lite smutsig sida. Och jag tvättade min tvätt ren lite mer sorgsen än vanligt.

Vinterlängtan.

Jag vill tillbaka. Till solen, bergen och vattnet. Till musslor, risotto, gyllene pasta och och djupröda tomater. Till kylan i bergen, och att knappt våga titta ner från taket på en kyrka eller ett söndervittrande torn i en gammal borg. Till matbutiker som tar andan ur en och charmiga små små färjor. Till choklad-med-choklad-choklad-efterrätter och till glass som är som sval sammet. Till hjulångaren som aldrig hanns med.

Just precis så här.

Receptiv teflon

Idag finns jag inte på riktigt.
Tidningsrubriken och bilder löper förbi och går in i mig, men utan att locka fram några stormar inuti.
Måstena och bordena pockar på, men lyckas inte ta sig in idag.
Jag vill bara vara i vila, helt stilla. Glida igenom allt runtom och känna att och se hur livet fortgår ändå.
Jag ser och tar in, men känner mest ro.
Det är en viss njutning i att bara vara en iaktagare. Att släppa sig själv och se på det runtom.
Att ibland inte lägga vikt på sin egen existens, utan istället rikta blicken mot andras.
Att se vad som händer.

Den stora självförverklingen.

Jag är sugen på en kvällskurs!

Drejning eller foto? Kurs i mänskliga rättigheter eller i skrivande? Känner en stor längtan efter att prova något nytt.

Jag är fortfarande den lilla flickan som slutade rita när hon var nio för att alla andra var bättre är jag. De satt där och ur deras grepp om blyertspennan flöt det fram hästar, ansikten och kvinnor i långa klänningar. Mina hästar var mest lika en skev stol. Så jag lade ner.

Jag behöver göra något jag är riktigt usel på. Jag behöver sitta i en grupp och vara sämst. Och sen stanna kvar ändå.

Just nu är jag rätt böjd åt drejningen. Kladdigt och bra.