Mrs Dalloway said that she would buy the flowers herself.

Till och med den 8:e februari kan man lyssna på Radioteaterns
uppsättning av Virginia Woolf's magiska Mrs Dalloway här.
Missa inte!

Så må då grannarna bäva. Men idag är det jag Dylan och Clapton som städar ihop.

Lycka för 99 kronor

Tre fina matlådor följde med mig hem för Claes Olsson. Röd, rosa och mörkgrön! Nu känns tanken på att laga matlåde-mat mycket mer lockande. För hur tråkig linsröran än är blir den lite roligare när den serveras i en röd låda!

Bildning vs Kompetens?

Som vanligt är han stringent klok och välformulerad. Och, som oftast, så har Sven-Eric Liedman även här rätt i sitt resonemang om det nya kunskapsbegreppet, där politiska vaga visioner om nyckelkompetenser ersätter bildningen som utbildningssideal.

Inte en av Liedmans alla bästa texter i och för sig. Men som vanligt får hans språk och intellekt mig att rysa lite av ren och skär njutning.

Biljetterna är köpta! Tjoho!

Duktig flicka.

Så mycket tid för att känna in, läsa av, förutse och ta ansvar för andras behov.
Genuina. Förväntade. Outtalade. Förutsatta.

För mycket tid.

Time-out

På en slätt någon annanstans.
Bland vänner.
Med mat, vin, kloka ord.
Förutsättningslöst och kravlöst.

Känner mig harmonisk.
Och inte främmande för en svängom på lokal.

Inga vilopauser just nu.

Just nu är jag som ett rö.
Minsta bris böjer mig i sin riktning.
Livet rör sig så fort
skiftar ständigt skepnad
och jag förs fram igenom det
utan att kunna bestämma riktning eller mål
för rörelsen.

Glädje och ledsamhet avlöser varandra
i mitt inre med så snabba kast
att jag inte hinner förutse dem
förbereda mig för dem
se klart genom dem
eller riktigt återhämta mig från dem.

Igår var en jobbig kväll
som med hjälp av en underbar vän
till slut var förbi och ersatt av en morgondag.

Men så snabbt det kan vända!
Som om nån slagit upp ett fönster
på vid gavel
svepte glada känslor in i mig igen
som en välbehövd vårbris.

Kursen började igen
och katalogisering visade sig vara ett logiskt mysterium
som jag inte kan vänta på att få utforska och bemästra.
(Hur nördigt detta än kan låta)
Jag är för övrigt så oändligt glad
att få gå igenom den här utbildningen
tillsammans med människor
vars närvaro fyller luften
med sin styrka, glädje och vänlighet.

Ikväll är jag glad.

När orken tar slut.

Varför är det rätta alltför ofta det svåra?
Sopsortering så tråkigt.
Blötläggning av bönor så långsamt.
Få lampor tända lite deprimerande.
Ansträngningen att ta sig Lundbybadet så full av motstånd.

Att vara den man vill vara kan ibland verka så gräsligt omöjligt.
Stark.
Empatisk.
Jämställd.
Miljömedveten.
Kreativ.
Hoppfull.
Engagerad.
Stoisk.
Övertygad.
Förlåtande.
Förstående.

Det här kan jag skriva under på.

I alla mina relationer, vare sig de är av vänskaps- eller kärlekskaraktär, vill jag försöka leva efter detta:

1. Lita på människors välvilja
2. Begär inte lidande som bevis för kärleken
3. Lita på människors kommunikationsvilja
4. Ge inte för att få

Även om jag inte kan ta till mig alla aspekter av detta eller vill praktisera innebörden i dess mest drastiska konkreta form finns det sannerligen en hel del vettiga och befriande poänger i det.

(Nu vet jag att vissa av er som läser detta ler lite och medan vissa blir mer eller mindre bekymmrade. Men behåll ni lugnet alltihop.)

Individuell prioritering eller medborgerlig rättighet?

Det här är riktigt bra skrivet. Om något som är väldigt väldigt viktigt.
Kultur (här i skepnaden av alla de med skattemedel införskaffade skatter - kärl som i sig bär vårt förflutna - som finns på de svenska museerna) får aldrig bara vara en ekonomisk lyxvara, något man genom ett ekonomiskt val förväntas unna sig. Kultur får aldrig vara en relik, värd attt vårda men inte viktig att förmedla. Kulturpolitik får aldrig ha konserverandet men inte folkupplysningen som sitt syfte. Då är vi riktigt illa ute.

En angenäm skuldreglering.

Jag har en hög med böcker,
idag betydligt större än för ett halvår sedan,
som tålmodigt har väntat på min uppmärksamhet.
De har stått ut med att bli nedprioriterade,
till samma kastlöshet som pappersåtervinningen eller den o-fållade köksgardinen.
Undanskuffade av sina pompösa litterära kusiner med prefixet kurs-.
Åsidosatta till förmån för sin ägarinnas sociala umgänge.
Utkonkurrerade av sömnen
eller, skam, av det banala tv-bruset.

Men ikväll är det deras tur.
Tillsammans med en oförskämt dyr ekologisk chablis.

Tom Petty är också inbjuden,
efter inspiration från dessa sköna töser

Storm i ett vattenglas eller Litet uppror på en blåsig dag

I stormvindarna idag äger en revolution rum,
lite så där på sidan om.
Det subtila envåldet
från rosa-beige plast
som så länge har regerat på mitt köksgolv,
står äntligen inför det sedan länge sjudande upproret.
Ikea är målet
denna blåsiga dag.

Revolutionen i mitt kök förs genom ränder.
Friheten vinns genom färg.

Gråväder 2

Jag tog de här korten första veckan i maj förra året.
Tre månader kvar tills världen ska se ut på samma sätt igen.
Känner mig just nu inte helt övertygad om att det alls är möjligt .

Jag måste

bara dela med mig av denna fantastiska poet, så skamligt förbisedd i Sverige, som jag gång efter gång återkommer till.

Eavan Boland föddes i Dublin 1944. Hennes far var diplomat och hennes mor en uppmärksammad post-expressionistisk konstnär. Som 6-åring, flyttade familjen från Irland till London, där Boland för första gången kom i kontakt med anti-irländska strömmningar. Hennes reaktion på och bearbetande av dessa attityder innebar en förstärkt identifikation med hennes irländska ursprung.

Boland återvände senare till Dublin och tog 1966 sin BA vid Trinity College. Vid det laget hade hon redan hunnit publicera sina första dikter. Sedan dess har hon haft ett antal lärartjänster vid ett antal universitet på Irland och senare även i USA och har publicerat både poesi, böcker och artiklar. Boland gifte sig 1966 och har två barn. Sina erfarenheter som en mor och hustru influerade har hon gjort till en central del i sitt skrivande där hennes fokus är att lyfta fram och uppmärksamma det vackra och viktiga i den vanliga människans liv och då framför allt villkoren och tillvaron för de medellösa och för kvinnor.

It's A Woman's World - Eavan Bolan
Our way of life
has hardly changed
since the first weel
whetted a knife.

Maybe flame
burns more greedily
and wheels are steadier
but we're still the same

who milestones
our lives
with oversights -
living by the lights

of the loaf left
by the cash register
the washing powder
paid for and wrapped

the wash left wet:
like most historic people
we are defined
by what we forget

by what we never will be -
star-gazers
fire-eaters.
It's our alibi

for all time
as far as history goes
we were never
on the scene of the crime.

So when the kings head
gored its basket -
grim harvest -
we were gristing bread

or getting the recipe
for a good soup
to appetize
our gossip.

It's still the same.
By nights our windows
moth our children
to the flame

of hearth not history.
And still no page
scores the low music
of our outrage.

Appearances
still reassure:
that woman there,
craned to the starry mystery

is merely getting a breath
of evening air,
while this one here -
her mouth

a burning plume -
she's no fire-eater,
just my frosty neghbour
coming home.

Gråväder 1

Runt omkring mig envisas just nu ledsenhet, missförstånd och frustationer med att sticka upp sina huvuden.
Så många jag tycker om som inte når fram till någon annan eller inte till sig själva.

Ingen människa är en solitär.
Känslor stannar inte upp vid individgränserna.
Så, man vill trösta. Hjälpa. Lyssna. Ruska om.
Få dem att se och förstå sin egen glans.
För ni är ju så himla fina allihop.

Den tröstlösa gråa filt som världen verkar vara permanent inlindat i hjälper väl för övrigt inte till.

En annan sorts godnattvisa. Den vackraste?

God Natt önskar Ella och jag.

Jo tack.

En sån här går bra. Apple Nano Product Red. Inga konstigheter. Behöver inga tjusiga updaterade nya generations-modeller (om inte någon insisterar - jag vill ju inte vara omöjlig). Men röd, det måste den vara! Den matchar dessutom fint med mina Bernadotte-köksbunkar. Och vad mer än det kan väl en tös rimligen önska?

På det stora hela.

Det har varit en stor kraft i rörelse den senaste tiden och jag förvandlades till en person helt överfylld av känslor och reaktioner som jag inte alltid kan förstå var de kom ifrån eller hur länge de tänker stanna.

Alla ni som har varit så generösa med er tid och så tålmodigt har lyssnat på självömkan, rädslor och cynismer, som har förstått eller försökt förstå och som, när det behövts, har ruskat om mig och fått mig att återfå bäringen och kunna se perspektiv och proportioner: Jag är väldigt tacksam och hoppas och tror nog att denna fas snart är över.

Filosoferande i en tvättstuga.

I vår tvättstuga har vi (liten bostadsrättsförening med 20 lägenheter) tagt bort den stora sopsäcken, eftersom det är lättare att byta och slänga en vanlig soppåse. Med detta följde en vänlig lapp om att från och med nu får alla ta vara på sina egna tvättmedels-, mjukmedels och gud-vet-vad-för-förpackningar (jag är förundrad över hur många olika kemikalier den genomsnittliga individen använder för att få rent ett par strumpor).

Nu, jag tror att människor på det stora hela inte så är dumma. Jag vill hålla fast vid att tro att de flesta är ganska empatiska, vänliga och välvilliga i grunden.

Två veckor efter att den stora soppåsen tagits bort och ersatts av en liten pappeskorg och vänlig lapp var jag nere i tvättstugan igen. Bredvid papperskorgen direkt under den vänliga lappen står nu 7 stycken tvättmedelsförpackningar. Ett par dagar senare har det tillkommit en lapp med texten "Fel" och en pil ner mot förpackningarna, som nu har förökat sig till att vara 9 stycken.

Idag var de 12. Mänskligheten har visat en lite smutsig sida. Och jag tvättade min tvätt ren lite mer sorgsen än vanligt.

Vinterlängtan.

Jag vill tillbaka. Till solen, bergen och vattnet. Till musslor, risotto, gyllene pasta och och djupröda tomater. Till kylan i bergen, och att knappt våga titta ner från taket på en kyrka eller ett söndervittrande torn i en gammal borg. Till matbutiker som tar andan ur en och charmiga små små färjor. Till choklad-med-choklad-choklad-efterrätter och till glass som är som sval sammet. Till hjulångaren som aldrig hanns med.

Just precis så här.

Receptiv teflon

Idag finns jag inte på riktigt.
Tidningsrubriken och bilder löper förbi och går in i mig, men utan att locka fram några stormar inuti.
Måstena och bordena pockar på, men lyckas inte ta sig in idag.
Jag vill bara vara i vila, helt stilla. Glida igenom allt runtom och känna att och se hur livet fortgår ändå.
Jag ser och tar in, men känner mest ro.
Det är en viss njutning i att bara vara en iaktagare. Att släppa sig själv och se på det runtom.
Att ibland inte lägga vikt på sin egen existens, utan istället rikta blicken mot andras.
Att se vad som händer.

Den stora självförverklingen.

Jag är sugen på en kvällskurs!

Drejning eller foto? Kurs i mänskliga rättigheter eller i skrivande? Känner en stor längtan efter att prova något nytt.

Jag är fortfarande den lilla flickan som slutade rita när hon var nio för att alla andra var bättre är jag. De satt där och ur deras grepp om blyertspennan flöt det fram hästar, ansikten och kvinnor i långa klänningar. Mina hästar var mest lika en skev stol. Så jag lade ner.

Jag behöver göra något jag är riktigt usel på. Jag behöver sitta i en grupp och vara sämst. Och sen stanna kvar ändå.

Just nu är jag rätt böjd åt drejningen. Kladdigt och bra.

Kärlek.

Nytt.

Ibland sveper det stora in
i en liten tillvaro.
Och ändrar med en rörelse
skepnad och riktning
på allt det förut så välbekanta.
Helt utan förvarning eller förklaring.
Trött på att vänta kan hända.

Och där står man.
Oförberedd. Blottlagd.

Och vet.
Att trots att det hela känns så gräsligt
finns faktiskt inget annat att göra
än att om igen fylla lungorna med luft.