Ovälkommet besök

Blir nog tyst här ett litet tag.
Igår stormade vad som verkar varit
en hel hjord av trojanska häster
in i min dator med följden
att internet ligger nere.

Ett sopigt slut på en rätt så sopig vecka.

Om igen.

Just nu är klockslaget 20:45 en helig tid.
Det är tiden för reprisen av P1:s Lovteaters uppsättning av "Agnes Cecilia".

http://www.sr.se/p1/lovteatern/

Är helt fast.

Nu är det jag som ska till biblioteket och låna om boken.
Och "Skuggan faller på stenbänken".
Och "Tordyveln flyger i skymningen".
Det får bli min egen hyllning till Maria Gripe.

Lyckliga alla de
som ännu står inför alla de läsupplevelser
hon gett mig och så många fler.

Själv kan jag bara säga: tusen tack för dem.

Boye.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

När varken hopp eller sydväst finns inom räckhåll.

Världen rinner bort.

Nog för att jag bad
om lite regn
på den omplanterade brocollin.

Men inte om detta.

Dagen i siffror - och i en lång lång text

9 barn idag - så lagom!
1 chokladask från mor.
25 tillfällen då sträng fröken-röst behövdes.
6 nya böcker att hämta på posten
? kr i fortkörningsböter - spännande...

Måste även dela med mig av dagens magiska ögonblick. I mitt genomplöjande av mina kollegors högar med barnpedagogisk litteratur, har jag nått till en bok om barn och berättande. Har helt snöat in på idén om samtal mellan barn och pedagog som inte har något fastställt mål och som tar sin utgångspunkt i ett samtal om någon bok man just läst för dem.

Har känt mig väldigt fylld av inspiration och var idag otroligt sugen på att testa idéerna på "mina" barn.

Det hela går ut på att man möter barnen i samtalet om en specifikt utvald bok. Viktigt är att inte välja en där det finns en tydlig senmoral eller enbart en möjlig läsning av texten. Tanken är just att samtalet tar sin början just i att tolkningen av boken inte är given. Att lyssna på barnens åsikter om berättelsen och ta dessa på lika stort allvar som vore de vuxna individer innebär en öppning mot ett samtal som inte går ut på att pedagogen ska förklara, instruera barnet eller belysa något specfikt - något som ofta är ett syfte i vanliga fall.

Genom att presentera boken, visa upp den, tala om vad titeln är, vem som är författare/illustratör samt läsa baksidestexten för dem, bjuder högläsaren in barnen till just denna specifika läsupplevelse samtidigt som man för in dem i en litteraturteoretisk diskurs. Perspektivet på boken som ett fysiskt ting, med en upphovsman/kvinna och en bakgrund är något självklart för en vuxen läsare, men något barn sällan möter. Jag har nu lärt mig detta: att ta barnen som läsare på allvar. Självklart kan de hantera och ta till sig information som författar- och illustratörsnamn!

I gruppen jag läste för fanns en pojke som var splittrad i sin koncentration under hela läsningen. Detta är inte ovanligt och jag förväntade mig inte att han skulle ta in berättelsen eller kunna delta i ett samtal om den efteråt. Boken handlar om Oskar som får skäll för saker hans osynlige vän Billy gjort: badat katten, smutsat ner, stoppat grodor i mormors tofflor osv. Slutet av historien öppnar upp för två tolkningar av texten. Dels att Billy är en låtsasvän. Men även att han faktiskt existerar.

Efter att jag avslutat läsningen frågar jag barnen vad de tror. En och en får de redogöra för sina argument för eller emot Billys existens. När jag kommer till den ovan nämnda pojken hoppar jag över honom. Detta av två skäl. Jag har dels uppfattat honom som inte engagerad i läsupplevelsen och därför misstänker jag att hans svar bara kommer bli "jag vet inte". Han är även just i det ögonblick upptagen med att söka uppmärksamhet från ett annat barn genom att göra fula miner, så jag väljer att ignorera detta beteende för diskussionens bästa.

Men när jag frågar en flicka bredvid pojken vad hennes åsikt är tittar pojken upp på mig och säger "Men ska du inte fråga mig om Billy?". Jag ber om ursäkt och när flickan pratat färdigt frågar jag pojken om vad han tror. Han säger "Jag tror inte att Billy fanns". Jag frågar varför. Han svarar: "För att han var på ett annat sätt". När jag frågar vad han menar visar det sig att det är illustrationerna i boken han syftar på. Så vi går tillbaka till sista sidan i boken där Billy syns. Och visst har han rätt. Billy är aningen annorlunda teckad än de andra karaktärerna i boken.

Pojken har alltså inte bara blivit intresserad av och lyssnat på boken (något som är ganska olikt honom). Han har även analyserat illustrationena på ett sätt som jag med 20p Litteraturvetenskap i bagaget inte har gjort och är dessutom angelägen att få ge sin åsikt.

Samtalet med barnen om boken, om osynliga vänner och om saker som kanske finns men som man inte kan se fortsätter en stund.

En timme senare kliver jag in i ett rum där ett par av barnen leker. Jag frågar vad de gör. De ber mig att inte störa, de leker nämligen med sina osynliga kompisar. I ett annat rum är en pojke upptagen med att berätta ur en sagobok ut i tomma luften. Han pekar och förklarar vad som händer på bilderna. När jag frågar vem han läser för tittar han upp och tystnar. Jag inser att jag har klampat in i hans lek och drar mig tillbaka. På vägen ut hör jag honom säga: "Och den här boken är illustrerad av Peter". Inte till mig utan till den osynliga kompisen bredvid honom.

Upplevelsen att genom en berättelse och själva tekniken runt berättandet kunna fånga barns intresse och intellekt, både som individer och som en grupp är så häftigt att jag nästan gick raka vägen och anmälde mig till förskollärarprogramet!