Andra januari.

Jag har varit på ön ett par dar.
Nyåret smög sig på en liten grupp som snart inte var främlingar.
Och jag har spräckt jeansen på klippor
för att få se himmelshögt och vitt.
Fått så mycket.
Och tagit emot
utan att försöka ge mer än jag kan.
Underskönt.

Timo i änglavingar sjunger om att ha älskat.
Därute lyfter kråkorna över de frostiga höga taken och de små husen.
Och solskenet är så förbannat vackert krispigt flödande.
Jag gråter en skvätt
för det där som spritter och ilar i mig
måste hitta en väg
om jag inte ska sprängas och partiklarna rusa
rakt ut i den blåa himlen utanför rutan.